torsdagen den 31:e december 2009

Dagens skägg: Den förbjudna mustaschen


Okej, att lägga ut ett nytt skägg om dagen visade sig inte vara ett fungerande koncept. Redan efter första rakningen märkte jag att jag behövde några dagar på mig för att verkligen testa min nya ansiktsbeklädnad. Frågan är dock hur länge jag klarar av att gå runt så här, man får ju lätt vissa mindre smickrande asociationer med just den här typen mustasch.

tisdagen den 29:e december 2009

Hans Arnold, en dokumentär


Nej men ser man på, en dokumentär om min store idol Hans Arnold, jo man tackar! Ser verkligen fram emot att se vad det blir av det här projektet.

Från vildingarnas arkiv


Hela världen väntar med spänning på Spike Jonez filmatisering av Maurice Sendaks fantastiska barnboksklassiker "Till vildingarnas land", men visste ni att Disney en gång i tiden planerade att göra en animerad kortfilm på samma historia? Att döma av klippet som visas kom de ganska långt. Själv ganska tacksam för att projektet skrotades, det finns inte ett spår av Sendaks underbara stil i det här.

Ännu ett julkort


Det här inlägget riktar sig främst till de av er som inte fått nog av julhälsningar ännu. Den sympatiske Thomas Storn som ansvarar för Svenskt Sereiarkiv bad mig redan förra året om hjälp med ett julkort för arkivets räkning, tyvärr räckte tiden inte till då så det blev inget julkort 2008. Det blev det däremot i år. Kortet skickades ut till de som bidragit till arkivet genom åren, och naturligtvis är det trevligt att veta att äldre kollegor som Gösta Gummesson (Åsa-Nisse) och Gunnar Persson (Kronblom) fått kortet i sin hand. Fast vad som gläder mig allra mest är att Jan Hemmel hörde av sig till Thomas och uttryckte sin uppskattning över Ture Sventons medverkan i motivet. För de av er som inte kände till det kan jag upplysa om att Jan är son till Sven Hemmel som illustrerade böckerna och serien om den läspande detektiven.

måndagen den 28:e december 2009

Dagens skägg


Usch, vilken tråkig dag. Hur ska man göra det här till en intressant och minnesrik måndag? Man kanske skulle ta och...

... RAKA SIG!

Jag har knappt rört vid en rakhyvel sedan sommarens Roskildefestival så det är verkligen hög tid att frisera ansiktet.
Under de närmaste dagarna kommer jag att publicera ett nytt skägg om dagen, vi får se vart det slutar.

torsdagen den 24:e december 2009

En julhälsning på självaste dopparedagen!


Jag har nog aldrig varit så här sen med att få ut mina julhälsningar förr men här är äntligen årets julkort. Ha en fantastisk högtid av valfritt slag och kolla gärna in på bloggen under mellandagarna, jag har lite nytt julgodis att bjuda på.

tisdagen den 22:e december 2009

Ännu en trailer


Kick-Ass! är en av senare års mest läsvärda titlar på den amerikanska serietidningsmarknaden. Hittills har det släppts ett antal trailers för den kommande filmen och vad kan man säga, jag är så hooked man kan bli!

måndagen den 21:e december 2009

Adele Blanc-Sec har en trailer!


Inte en skymt av hjältinnan men däremot av en pterodactyl.

Årets sista intervju?

Agent X9-bloggen kan man just nu läsa en hyfsat färsk intervju med mig. Jag babblar på om min uppväxt, karriär och annat tjafs. Självklart säger jag även några väl valda ord om allas vår Modesty Blaise.
När ni ändå besöker bloggen kan ni lika gärna passa på att lägga en röst på det omslag ni anser vara årets snyggaste.

söndagen den 20:e december 2009

Karikatyrer i långa banor



Det här är vad jag sysselsatt mig med den senaste månaden. December har varit sprängfylld av julfester där jag hyrts in i egenskap av karikatyrtecknare. Även om det är ett bra sätt att fylla på bankkontot så är det även ett utmärkt sätt att anstränga såväl ögon som handled till bristningsgränsen. Då jag startade min yrkeskarriär som just karikatyrtecknare så känns det lite som ett studiebesök i det förgångna. Samtidigt är det ett bra sätt att testa vad man verkligen kan prestera. Vanligtvis tillbringar jag merparten av arbetsdagen vid datorn, att rätta till ett fel eller ändra en tuschlinje är bara ett snabbkomando bort. Så är det verkligen inte när du har modellen framför dig. Hjärnan måste vara på helspänn hela tiden, så fort tankarna vandrar iväg och du förlorar koncentrationen är det kört.
Nu ska jag vara ledig i nästan en månad. Eller nja, ledig och ledig, jag ska göra mitt bästa för att slutföra något av alla de där skrivbordslådeprojekten som jag är så duktig på att påbörja.

fredagen den 18:e december 2009

Nya bilder på den vandrande vålnaden



Jag tvivlar inte det minsta på att det här kommer att gå till historien som en av de sämsta seriefilmatiseringarna i historien. Killen har ju inte ens vett att bära dödskalleringen på rätt finger! Detta till trots måste jag erkänna att jag faktiskt är lite nyfiken spektaklet.

torsdagen den 17:e december 2009

Idag har jag förlorat en halv liter blod och dessutom gjort en snöängel i bara mässingen. Jag vill dock påpeka att dessa händelser inte hade någonting gemensamt.

tisdagen den 15:e december 2009

Kaffe med dopp och en utsökt ungdombok


Det är hög tid för ett boktips här i bloggen.
Legenden om Robin Hood har berättats ett oräkneligt antal gånger. De första berättelserna spreds via sånger och muntligt berättande, faktum är att vi inte har en aning om hur Robin Hood tidigaste äventyr faktiskt var. Det äldsta bevarade manuskriptet är skrivet någon gång runt 1450 men legenden är äldre än så. Den luvförsedde stråtrövaren har hela tiden utvecklats i takt med sin samtid och nya karaktärer och händelser har arbetat sig in i historien efter hand. Idag förknippar så gott som alla Robin Hood med personer som Lille John, Broder Tuck och den väna jungfru Marian. Men faktum är dessa välbekanta figurer inte finns med i de mest åldrade texterna, Tuck och Lille John hade däremot sina egna sånger och historier. Marian är, trots att hon härör från 1200-talet, ett av de färskaste tillskotten till legenden. Ursprungligen var hon en del av det traditionella majfirandet men tog steget vidare till Sherwoodskogen någon gång under 1600-talet. I de tidiga berättelserna levde Robin ett hårt och brutalt liv där det inte fanns plats för några kärleksrelationer.
Genom åren har berättelserna fortsatt att utvecklas, Robin har varit bonde, adelsman, korsriddare och allt däremellan. Tuck, John och Marian har alla blivit fasta inslag i berättelsen, även om Marian ibland fått stryka på foten för andra kvinnor (som Clorinda - herdarnas drottning).
Många moderna författare och filmmakare försökt återberätta historien på ett nytt sätt och det är väl inte alltid resultatet har blivit särskilt lyckat. På filmduken är det fortfarande Douglas Fairbanks och Errol Flynn som gör sig bäst. Även om Sean Connery och Patrik Bergin gjorde tappra försök. Kevin Costners bedrövlig insatts vill jag helst glömma och inom en snar framtid är det Russel Crows tur att tampas med Sheriffen av Nottingham, (se trailer HÄR).
Själv har jag alltid varit väldigt fascinerad av berättelserna om Robin och genom åren köpt på mig en mängd böcker och filmer med olika tolkningar av hans äventyr. När jag så förra veckan fick syn på Mats Wals bok Hood i en bokhandel plockade jag genast åt mig ett exemplar och begav mig till ett närbeläget café för att stifta närmare bekantskap mig med den.
Enligt bokens korta baksidestext skulle Robin i denna version vara 16 år. Jag fick genast lite dåliga vibbar av detta (tänk "Robin Hood Junior"), men då Mats Wahl är just ungdomsförfattare så föstod jag hans val. Då jag väl slog upp boken och började läsa var jag fast från första sidan, jag hade svårt att slita mig från texten. Mats Wahl har gjort en alldeles utmärkt omtolkning av den unge bonsonens bravader. En rad klassiska scener från tidigare berättelser återkommer här i ny tappning. Wahl lyckas till och med få det klassiska (och ganska uttjatade) mötet med Lille John att fungera. Den Robin Hood vi möter i boken lever i en, i alla fall för mig, trovärdig medeltid och det direkta släktskapet till Sheriffen tillför historien en extra dimension.
Ska ni bara läsa en bok om Robin Hood i år tycker jag definitivt att ni ska välja den här. Blir ni sugna på en till så rekomenderar jag Dick Harrisons Mannen från Barnsdale

torsdagen den 10:e december 2009

Apdans

Konst med träsmak




Av en ren slump hittade jag en fullkomligt lysande träsnidare på nätet. Snidaruffe har gjort en rad fantastiska modeller med seriemotiv (bilderna har jag plockat direkt från hans galleri). Är det inte vackert så säg? Jag gillar verkligen den där grovhuggna känslan som träfigurerna har. En exklusiv Tintinfigur hade verkligen varit något att pryda spiselkarmen med. Tyvärr (för mig vill säga) är figurerna är redan sålda men Uffe tar emot beställningar. Dessutom kan man beställa figurer baserade på verkliga personer, de kändisar han avporträtterat är väldigt porträttlika. Kanske kan vara bra att känna till för den som inte vet vad ni ska ge mig på den stundande trettioårsdagen...

onsdagen den 9:e december 2009

Rösta på Agent X9

AGENT X9-bloggen pågår just nu en omröstning där läsarna ska utse årets snyggaste omslag. Som ni kanske kommer ihåg gjorde jag ett halvlyckat försök till nr 10. Naturligtvis går det bra att rösta på något annat (snyggare) bidrag, fast det är ju onekligen lite smickrande att jag i nuläget ligger på andra plats.

tisdagen den 8:e december 2009

Tarzan - världens tuffaste kille

När Edgar Rice Burroughs 1912 skrev sin första bok om Tarzan visade han verkligen var skåpet skulle stå. Tarzan blev en enorm succé och den listige författaren gjorde ett genidrag genom att se till att överföra figuren till så många medier som möjligt. Snart fanns Tarzan överallt, på seriesidorna, på bioduken och på allsköns merchandise. Den gode Edgar skapade inte bara ett företagsimperium utan även en av popkulturens tuffaste hjältar. Tyvärr är det i dagens skruvade samhälle inte alla som inser hur tuff den förvildade aristokraten faktiskt är, tvärtom stöter jag ibland på personer (framför allt ur den yngre generationen) som använder Tarzan som en måttstock för hur dåligt någonting kan vara. De kunde inte ha mer fel! Det är dags att ge den gamle pulphjälten upprätelse och jag anser mig vara rätt man för jobbet! Till min hjälp har jag ett antal tidningsomslag från det amerikanska serieförlaget Gold Key. Så hämta nu en kopp kaffe och luta er bekvämt tillbaka, nu är det dags för kultur på hög nivå!


Tarzan går som bekant under tillnamnet "apornas son" då han uppfostrades av den för vetenskapen okända arten Mangani. Detta innebär inte bara att han var den coolaste killen på föräldramötena (om han nu hade gått i skolan vill säga), denna minst sagt speciella uppväxt har gett honom förmågan att kommunicera med djur. Som apornas konung kan han dessutom beordra sina stamfränder att göra olika saker för honom. Här ser vi honom och några av hans tappra apsoldater i vild kamp mot en vargflock.

Jag gillar verkligen detaljen med apan som vrider nacken av vargen i bakgrunden.

Just det här temat med "ur askan i elden" är ett ofta återkommande tema bland Gold Keys omslag. Ormen har tydligen anfallit Tarzan då han och hans apbekante fridfullt svingat sig runt bland trädtopparna. Att ormens grepp är det enda som hindrar honom från att handlöst störta ner i det forsande vattenfallet bekommer inte apornas son det minsta.

Wow! Har ni någonsin sett en tuffare adelsman? Han bryr sig inte ens om att ställa ner sin nyförvärvade krigsmaskin på marken innan han tar den i bruk. En sån där pjäs lär väl väga sina modiga kilon (och hur är det med rekylen?). I bakgrunden ser vi Tarzans djuriske bundsförvant Jad-bal-ja som även han är på sitt allra mest krigiska humör. Man muckar inte med någon som viftar med kulsprutor och dessutom umgås med lejon. Rambo hade kissat i byxorna av skräck.

Här tycks Lord Greystoke vara in en rejäl knipa. Under en våldsam kamp mot en vildman har de båda kombatanterna lyckats ramla över bergskanten. I en sådan här situation hade de flesta drabbats av panik och koncentrerat sig på att krossas mot klippväggen men inte Tarzan, han tänker besegra sin fiende först. Det där med att störta mot sin oundvikliga död kan han ta i itu med senare.

Djungelns konung fightas med en Triceratops under vatten! Som alla säkert vet (eller borde veta), är detta det bästa sättet att bekämpa just Triceratopser, man måste ta dem ur deras naturliga miljö för att få ett övertag. Tarzan är i sanning en slug jägare!

Är du fortfarande inte övertygad om att John Clayton III är din överman? Skulle du kanske klara av att svinga dig i lian med en arm samtidigt som du med den andra bekämpar inte mindre än tre blodtörstiga primater som klättrar runt på din kropp? Nej, jag tänkte väl det! Sådant är bara för stora pojkar, som Tarzan eller Björn Ranelid.
Tarzan är inte bara världshistoriens tuffaste hjälte, han får dessutom ett enkelt höftskynke att kännas som världens coolaste plagg.

söndagen den 6:e december 2009

Åsa Nisse - The Mjosikal


Åsa-Nisse är en seglivad figur. Stig Cederholms finurlige tjuvjägare dök första gången upp i en novel i tidningen Tidsfördriv nr 51, 1944. Mellan 1949-69 producerades inte mindre än tjugo filmer om smålands störste son, (Att filmerna totalslaktades av kritikerna bekymrade inte biopubliken det minsta). Under 1970-talet retade SVT gallfeber på kultureliten genom att visa filmerna i svensk teve.
Den tecknade serien lever vidare i egna julalbum, som biserie i 91:an och inte minst i tidningen Buskis-klassiker där den delar utrymme med Lilla Fridolf. För ett tag sedan rapporterades det i media om Henrik Dorsins kommande Åsa Nisse filmatisering men något som säkerligen passerat obemärkt för många är Årsta Slottsteaters teateruppsättning av Åsa Nisse - The Mjosikal från 2008.
För ungefär ett år sedan hörde jag talas om denna scenuppsättning. Naturligtvis blev jag väldigt nyfiken, men glömde ganska snart bort det hela. Tydligen blev inte pjäsen särskilt långlivad.
Av en ren slump snubblade jag alldeles nyss över koreografen Hanna Normans hemsida och där kan man se ett antal bilder på skådespelarna, läsa utdrag ur recensioner samt få en liten inblick i pjäsens handling.
Tydligen ingick det ett rapnummer i föreställningen. Åsa Nisse och hiphop? Vart är världen på väg...


Detta är dock inte första gången som Åsa Nisse fått nytt liv på teaterscenen, HÄR kan ni se den inledande sekvensen från Bälaryds Teatergrupps föreställning Drömfiske, Kärlighet och Hembränning från 2001. Här finns ingen hiphop så långt ögat kan nå men däremot en del sexuella anspelningar. Och jag som inte riktigt hade återhämtat mig från Seinfeldporren...

fredagen den 4:e december 2009

Snusktips!

Det har varit mycket snusk på bloggen den senaste veckan och konstigt nog verkar det uppskattas. Man skulle kunna fråga sig vad det är för läsare jag har egentligen, men det gör jag inte. Istället vill jag tipsa er om en ÄNNU SNUSKIGARE sida. Om ni nu är av den åsikten att det är för lite stake här så surfa genast in på DAGENS KUK! Dagens kuk är en fånig, snuskig och väldigt rolig julkalender för alla oss vuxna vars känsloliv slutade utvecklas vid den rektala fasen. Mellan den 1-24 December presenteras en tecknad penis om dagen. Männen bakom det hela (självklart är det grabbar som kommit på det här), är två göteborgare (även det en självklarhet), som kallar sig Henk och Pude. För tredje året i rad bjuder de på julkukar så att det står härliga till. I år har de dessutom haft den dåliga smaken att bjuda in några serietecknare. Malin Billers urkukiga bidrag har redan publicerats och under de närmaste veckorna kommer läsarna att få kuk inte bara av henne utan även av Johanna Kristiansson (Katten Nils) och Max Gustafson (Samir). Som om inte det vore nog så döljer sig även min egen kuk bakom en av luckorna (alltså mitt tecknade bidrag, inte den riktiga).

onsdagen den 2:e december 2009

A blast from the past


Jag håller som bäst på att gå igenom alla dammiga lådor i mitt källarförråd. Det mesta man har i sina förvaringsutrymmen är saker man inte har något större behov av, detta är ett välkänt faktum. Trots denna vetskap känns det ändå som att man gör en del fynd när man står där och går igenom flyttkartonger som man egentligen borde packat upp så fort man flyttade hemifrån. Det rör sig om häftiga leksaker, coola loppisfynd, seriealbum man inte läst sedan den tidiga tonåren och vältummade pocketutgåvor av "Liftarens guide till galaxen", "sagan om ringen" och "Watership down". Alltsammans är föremål som jag helt hade glömt bort att jag har i min ägo. Prylarna delas upp i tre separata högar, en att spara till nästa utrensning (som med rådande takt lär bli någon gång kring 2019), en att bära ut i soprummet så snart det mörknat och en mindre hög som ska upp i lägenheten.
När jag hittade fotot ovan stannade jag till, är det där verkligen jag? Så där smal och korthårig har väl aldrig jag varit? Alla prylarna i lådorna tillhörde en gång i tiden grabben på bilden, en del av dem betydde rent utav mycket för honom. Saker och ting förändras verkligen genom åren, fram till för bara en timma sedan hade jag helt glömt att merparten av dessa objekt från min tonåriga skattkammare ens existerade.
Kortet är från december 1999, alltså ganska precis tio år sedan. Även fast jag minns ganska exakt när och var plåtningen skedde kan jag ändå inte smälta att det är faktiskt jag på bilden. Det känns lite som att jag röjer upp i mitt eget dödsbo.

tisdagen den 1:e december 2009

Adele Blanc-Sec



Första gången jag bekantade mig med Jacques Tardis verk var hösten 1996. Jag hade börjat gymnasiet i Skövde och till min stora glädje upptäckte jag att stadens bibliotek hade en avdelning för vuxenserier. Här upptäckte jag många europeiska serier som var nya för mig. Ett av de album som gjorde allra störst intryck på den tonårige Jimmy Wallin var Epix utgåva av Just här tecknat av Tardi efter Jean-Claude Forest manus. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet, Tardis teckningar liknade ingenting jag tidigare sett och manusewt kändes betydligt mer vuxet än vad jag var van vid. Efter att ha plöjt Just här var jag sugen på att läsa mer Tardi men tyvärr fanns inget mer att tillgå. Det skulle dröja fem år och en flytt på fyrtio mil innan min hunger stillades. När jag började på serietecknarskolan i Malmö introducerade Gunnar Krantz mig för den serie som de flesta förknippar med Tardi, Adèles extraordinära äventyr. Serien var sprängfylld av monster, apmänniskor och missbildade typer med skumma baktankar,Tardi tycktes ha plockat allt som jag gillar och placerat det i ett fantastiskt återgivet Paris från början av 1900-talet.
Då vi lever i en tid då så gott som alla framgångsrika serier omvandlas till film har turen nu kommit till Adèles extraordinära äventyr. Filmen blir (till skillnad från Spielbergs Tintin) på franska och tur är väl det, det hade känts väldigt fel med en engelskspråkig Adèle. I regissörsstolen sitter Luc Besson, en man som av välvilliga filmkritiker brukar beskrivas som barnslig.


Luc Besson har väl aldrig varit någon av mina favoritregissörer, men när jag ser bilderna är det inte utan att man blir lite nyfiken. Filmen ska enligt ryktet innehålla både mumier och pterodactyler så det verkar som att manuset är baserat på existerande album. I rätt händer skulle det här kunna bli hur fantastiskt som helst, frågan är bara om dessa händer tillhör Besson. Själv hade jag nog föredragit att se Jean-Pierre Jeunet eller möjligtvis Tim Burton vid rodret men tyvärr är mina möjligheter att påverka sådant lika med noll. Vem vet, det här kanske är ett projekt som passar Besson som hand i handske. Förhoppningsvis tar scenograferna till vara på Tardis fantastiska stadsmiljöer.

Titelrollen spelas av för mig okända Louise Bourgoin, en tidigare väderpresentatör som sadlat om till skådespelare.