fredagen den 29:e januari 2010

Världens roligaste practical joke!


Det kvittar hur många gånger jag ser det här, det är fortfarande lika roligt!

Jag skulle allt dra till fjälls nu...


En trevlig sak med mitt jobb är att jag får resa ganska mycket, just nu till exempel så befinner jag mig i fjällen.
Igår gick jag upp tidigt, sa adjö till familjen och begav mig sedan ner mot Malmö central. Efter en tolv timmar lång resa med fantastisk utsikt var jag så framme vid min slutdestination Stöten, (Sälen). Det är faktiskt första gången jag befinner mig så här högt upp i landet, allting känns nytt och fantastiskt. Miljön är helt underbar, vart jag än vänder mig så får jag intrycket av att jag befinner mig mitt i ett vykort. Det enda som bryter mot vykortsbilden är mitt hotelrum som saknade både toapapper och rena sängkläder då jag kom hit.

torsdagen den 28:e januari 2010

Ett klipp jag hittade på nätet


Nu är det snart ett år sedan jag gästade ett teveprogram senast, tänk vad tiden går fort...

onsdagen den 27:e januari 2010

Absolute Justice - ny trailer!


Det här får mig att bli som ett barn på julafton!

tisdagen den 26:e januari 2010

Saker jag ser fram emot del 3


Black Panther får en tecknad teveserie och ett av de häftigaste intron som gjorts på länge. Kul att man utgått från John Romita JRs stil, hoppas bara att själva serien funkar lika bra som vinjetten.

Saker jag ser fram emot del 2


Andrew Sachs kommer till Malmö! Hela världens Manuel gästar årets SciFimässa i Malmö. Den 27-28 Mars kommer att bli en historisk helg, inte nog med att Barcelonas störste son kommer hit, han gör det dessutom i sällskap av Freddy Kreuger och Bobba Fett! Det låter nästan som en rolig historia, "Manuel, Freddy Kreuger och Bobba Fett gick in på en bar..."

HÄR får ni mer info om evenemanget.

måndagen den 25:e januari 2010

Modesty


Förra året gjorde jag ett omslag till den anrika serietidningen Agent X9. Jag var väl inte så där jättenöjd med resultatet och det har verkligen kliat i fingrarna i väntan på att få göra ett nytt försök. Förra veckan satt jag och lekte med några nya penslar i photoshop och snickrade då ihop den här skissen, inspirerad av ett foto på den engelska skådespelerskan Emily Booth.
Glad i hågen skickade jag in den till X9s redaktör för kommentarer och där tog det hela ett hastigt stopp. Tyvärr (för mig alltså) hade man redan beställt ett liknande omslag från Romero så den här lilla saken lär nog aldrig leta sig in i någon tidning.
Även om ansiktet behöver fixas till en del så att det verkligen blir Modesty Blaise så tror jag ändå att det här hade kunnat bli ganska läckert. Det blir till att återvända till skissbordet.
Mitt förra omslag ligger förresten på andra plats på X9s omröstning över bästa omslag 2009, tydligen finns det de läsare som uppskattar tanken med svenskproducerade omslag.

fredagen den 22:e januari 2010

En skiva till kaffet


Har bara tid med ett snabbt inlägg just nu. Tänkte passa på att tipsa om Edda Magnasons självbetitlade debutalbum. Igår kväll besökte jag och några vänner releasespelningen på Victoriateatern i Malmö. Ingen av oss hade hört hennes musik tidigare, däremot hade vi hört mycket gott om den. Hur som helst så var det bra, riktigt bra till och med. Vi lämnade spelningen med var sin skiva och en tunnare plånbok.
Jag gillar verkligen artister som släpper sina skivor i pappfodral. De där äckliga plastfodralen som 90% av cdskivorna kommer i är helt vidriga. Nu skulle jag kunna skriva en väldigt lång harrang om hur illa jag tycker om plastfodralen men det gör jag inte, tiden räcker inte till för det. Istället riktar jag ett varmt tack till Edda för en trevlig spelning (och för att skivan har ett tjusigt pappforal)

torsdagen den 21:e januari 2010

Saker jag ser fram emot del 1



Smallville är en sån där teveserie som jag verkligen VILL tycka om men det går inte riktigt. Att göra en supersåpa på bästa sändingstid är en god idé, rent utav en mycket god idé. För det är ju precis så som superhjältarna funkar i serier. Vad är Spindelmannen (eller Spider-Man som ungdomarna säger) om inte just en såpopera? Utgick man från serierna som skapades under Ditko/Romita sr tid på Amazing Spider-man skulle man kunna få ett fantastiskt resultat.

När Lois & Clark nådde Sverige under 1990-talet var jag eld och lågor det här var det bästa som hänt sedan Macgyver! Helt plötsligt gick skolans alla snygga tjejer runt med Stålmanslinnen! Tydligen var det inte bara jag som uppskattade god kultur längre.
Något år senare tröttnade jag på serien, den var inte lika underhållande längre. Ibland såg jag något enstaka avsnitt men den där magin jag upplevt under första säsongen ville aldrig riktigt infinna sig igen. I efterhand har jag insett att min fascination av serien i mångt om mycket låg hos Teri Hatcher (som ju även var flitigt förekommande i Macguyver).

I Smallville försöker man precis som i Lois & Clark att göra en slags såpa av de välkända figurerna.
Tyvärr har serien sedan starten lidit av ett antal problem, bland annat tråkiga skådespelare och karaktärer som inte riktigt engagerar mig. När den första säsongen visades på TV3 för 8-9 år sedan följde jag den så gott jag kunde. Vecka efter vecka satt jag där framför teveskärmen och önskade hela tiden att det skulle vara bättre. Andra säsongen följde jag lite halvhjärtat och efter det har jag tittat högst sporadiskt. När man började plocka in andra hjältar som gäster i serien ökade mitt intresse. Aquaman, Cyborg, Impulse, Black Canary, Zantana och inte minst Rymdens hjältar har alla gästat serien genom åren. Green Arrow (Gröna Pilen för oss som växte upp med GIGANT), är numera en fast del av serien och Clark Kent har lagt sig till med någon fånig Matrixkostym. Nästa månad är det dags för den amerikanska premiären av tv-filmen Absolute Justice i vilken Clark möter de gamla stötarna från JSA. Jag är sjukligt nyfiken på att se hur en så pass speciell figur som Hawkman funkar på film.


fredagen den 15:e januari 2010

Bilder från dagens promenad.



Efter att ha vandrat runt i timtal på Stockholms gator är jag nu tillbaka på hotellet igen. När jag knatade runt i gamla stan upptäckte jag plötsligt att litet galleri som hade den goda smaken att ställa ut verk av mina kollegor Micke Sol, Knut Larsson och Marcus Nyblom. Galleriet har samma namn som dess innehavare Carina Björck., hon verkade vara både en trevlig och sympatisk person. Om ni har vägarna förbi huvudstaden är det definitivt värt att besöka utställningen.

Älskade, hatade medpassagerare och deras läsvanor

Idag befinner jag mig i den kungliga hufvudstaden å yrkets vägnar. Jag blir aldrig riktigt klok på Stockholm, hur många gånger jag än kommer hit så lär jag mig aldrig att hitta. Och då brukar jag ändå ha rätt bra lokalsinne. Det är precis som att det finns något här som stör min inre kompass men jag kan inte bli riktigt klok på vad det är.

Under morgonens tågresa kunde jag inte undvika att snappa upp en rad intressanta konversationer från mina medresenärer. Första delen av resan satt jag mitt emot ett gäng arbetskamrater som av allt att döma skulle på någon slags kick-off eller konferens. Jag fick aldrig reda på vad de egentligen jobbade med men skit samma, det hör inte hit, ( för sakens skull kan vi dock låtsas att de var resande i servetter). Hur som helst så utgjordes hela sällskapet av ett tiotal personer mellan 30-60år, lika många män som kvinnor.
Den som utmärkte sig allra mest var en man på 50+ som blev mycket fascinerad då en av hans kollegor plockade fram en bok ur sin portfölj.

- VA!? Läser du böcker? vrålade han på den allra mest plågsamma formen av skånska. Tydligen var han inte van vid att se folk läsa för nöjes skull.
- Jo, det händer ibland, svarade den något yngre kollegan, även han skåning men med en betydligt mer behaglig dialekt.
- Vad säger tjejen då, när du sitter med näsan i en bok? Tycker inte hon att det är tråkigt?
- Hon brukar träna på kvällarna så hon klagar väl inte.
- Vänta bara tills ni gifter er, då får du nog sluta med det där, fortsatte den äldre skåningen som inte för sitt liv tycktes kunna förstå hur någon frivilligt kunde tänka sig att slå upp en bok (som för övrigt var Pestens tid av Stephen King).
Sedan fortsatte det så där ett bar tag, tydligen är det konstigt med folk som läser.

När hela sällskapet hade stigit av slog sig två grabbar ner i samma säte. Den äldre av dem befann sig någonstans runt tolvårsåldern och den yngre var väl strax under tio. Om de inte var syskon så var de i alla fall släkt på något vänster för de var förvillande lika varandra till utseendet. Tolvåringen plockade fram den senaste utgåvan av Guinness Rekordbok ur ryggsäcken. Han hade tydligen fått boken i julklapp och var mäkta stolt över den. Han förklarade för den yngre killen att nu skulle han minsann få se några coola missfoster. Sedan satt de och där, oerhört fascinerade och tittade på allehanda skumma foton. Jag har inte bläddrat i en Guinness rekordbok sedan jag själv var i deras ålder så jag har lite dålig koll på hur många "missfoster" årets upplaga faktiskt innehåller, men jag tyckte mig i alla fall se en skymt av en afrikansk kvinna med tallriksläppar, (vilket ju som vi alla vet ingen missbildning, snarare en extrem form av piercing).
Synd att killarna inte hade gått på en station tidigare, det hade varit kul att de den skånske mannens reaktion på killarnas läsvanor.

tisdagen den 12:e januari 2010

Fråga till läsarna

James Camerons senaste storfilm Avatar röner enorma framgångar världen över. Själv gillade jag den inte alls, en milimetertunn story och ointressanta karaktärer, blå dataanimerade varelser som inte går att ta på allvar. Vad är det folk är så lyriska över? Det enda jag uppskattade var miljöerna som bitvis såg fantastiska ut. Ok, det fanns en del schysta actionsekvenser också men det var det hela.
Sydsvenskan gav spektaklet högsta tänkbara betyg och i stort sett alla jag talat med älskar filmen, (Pidde undantagen läs hans pang-på-rödbetan recension HÄR).
Jag blir faktiskt lite provocerad av sånt här. MÅSTE man älska James Cameron? Det verkar så i alla fall.

Min fråga till er lyder alltså; Avatar, bra eller illaluktande apanus?

måndagen den 11:e januari 2010

MIGHTY MUPPETS #1: SPIDER-FROG


Första riktiga arbetsdagen efter flera veckors julledighet... tusan vad svårt det är att komma igång ordentligt! Det är ju inte så att jag struntat i att teckna då jag var ledig, tvärtom så har jag tecknat så mycket jag bara orkat. Skillnaden är dock att jag tecknat för att det var kul och inte för att jag måste, vilket är två vitt skilda sysselsättningar. Nu sitter jag här med ett tomt pappersark framför mig och ingenting händer, det står stil i huvudet. Som tur är har jag en text att arbeta med, det funkar bättre.
Som uppvärmning gjorde jag idag en snabb tuschning/färgläggning av en av de otaliga skisser jag lekt fram under ledigheten. Motivet behöver väl ingen närmare förklaring, jag antar att ni kan lista ut vad min finkulturella konsumtion bestått av de senaste veckorna. Skissblocket fullkomligt svämmar över av sånt här...

lördagen den 9:e januari 2010

Barbershop - framtidens melodi!


Här om dagen gick ett av mina favoritavsnitt av Simpsons i repris, nämligen Homer's Barbershop Quartet. Om jag någon gång får tummen ur och startar en egen barbershopkvartett så kommer den med största sannolikhet att heta POLISÅNGARNA. Givetvis ska alla medlemmar ha ludna hockeyklubbor på kinderna, (eller också ska de arbeta som poliser). Sedan återstår bara den lilla detaljen att lära sig sjunga, men det är ett senare problem.
Någon som känner sig manad?

torsdagen den 7:e januari 2010

Dagens skägg - spårlöst försvunnet!


Låt mig börja med att ge mina skäggiga läsare er ett gott råd; om ni någon gång får för er att raka av ansiktspälsen, vänta då tills det är varmt ute. Att göra det i svinkalla januari är ingen bra idé. Min överläpp har inte sett dagsljus sedan 2001, den är helt enkelt inte anpassad för det här klimatet. Min tidigare så ludna haka är torr och narig, att vistas utomhus en längre tid är direkt plågsamt. Även om Hitlermustaschen kanske inte var någon större hit så föredrog jag ändå den framför det här. Skägget är nu ett minne blott, kvar finns bara ett par överdimensionerade polisonger. Man får väl se till att hålla sig inomhus de närmaste veckorna, tänk om någon jag känner får se mig så här, de kommer att skratta ihjäl sig!
Jag förstår inte hur skägglösa människor överlever vintern.

måndagen den 4:e januari 2010

Musikaler gör livet så mycket bättre!

Idag känner jag mig helt ur form, nedstämd, tjurig och till råga på allt febrig. Då finns det bara ett bot:

När helst jag är i behov av att muntras upp kollar jag på det här. Den indiska Stålmannen gör underverk för mitt humör, det är svårt att vara deppig när man tittar på dansande superhjältar.
Om det trots allt inte skulle hjälpa så finns ju alltid dessa skönsjungande herrar:

Avslutar man sedan med lite sexualupplysning så har man ett glädjepiller som räcker hela dagen: