Shrek Wallin

När den första Shrekfilmen hade premiär fick jag en rad kommentarer om att jag och det älskvärda träskmonstret utseendemässigt liknade varandra (möjligtvis kan jag hålla med om att vi har likadana näsor). Kommentarerna kom från kompisar, flickvännen och främlingar på krogen, det blev rent utav lite jobbigt. När jag anlade skägg upphörde liknelserna, i alla fall ända tills jag för någon månad sedan såg den fjärde filmen. Då var det plötsligt jag själv som gjorde jämförelser oss emellan, fast det rörde i och för sig trollet sinnesstämning och inte våra eventuella fysiska likheter. Jag vet inte vad ni tycker om vår eventuella likhet men här är i alla ett snabbt porträtt av mig själv som träsktroll.

En oväntad crossover

Crossovers är ett vanligt förekommande fenomen i (främst) amerikanska serier, genom åren har ett oräkneligt antal figurer från olika serier och förlag stött på varandra. Som barn var jag väldigt förtjust i sådana tilltag. Jag minns fortfarande hur fascinerad jag var av de julalbum där Stålmannen möter Spindelmannen, mina två favorithjältar i samma serie, det var nästan för bra för att vara sant! I tonåren jagade jag runt på loppisar och marknader för att komma över de för mig hett åtråvärda nummer av Gigant där Läderlappen slogs mot Hulken. Spindelmannenn gjorde inhopp i Transformers och serien dök även upp i serien Top Dog som gick som biserie i ALF. Crossovers är sällan bra, oftast blir de ganska konstiga och bisarra, men det är också där som mycket av charmen ligger. Igår fick jag för första gången läsa en crossover som jag aldrig ens hört talas om tidigare, en crossover så oväntad och underlig att den får "Acke möter Punisher" att blekna i jämförelse.
Jag talar förstås om BINKY MÖTER STÅLMANNEN!
Titanen från Krypton gör ett oväntat gästspel i Binky nr 2 1984. För de av er som aldrig hört talas om Binky kan jag, utan att snöa in på detaljer, beskriva den som en slags Ackeklon. "Binky och Stålmannen" är på elva sidor, som upphovsmän anges Albano (text), Goldberg och Scarpelli. Serien börjar med att ett stort monster dyker upp ur ett stort hål i en trottoar. En grupp förbipasserande tittar storögt på. Bland åskådarna finns Binky och hans vän Sylvester. Sylvester är till en början dock mer intresserad av att spana in blonda kvinnor i korta kjolar än avgrundsmonster. När monstret börjar attackera folket inser han att det bästa nog vore att lägga benen på ryggen. Tyvärr verkar det som att alla bra gömställen redan är upptagna. Men då...

...får Sylvester syn på en telefonkiosk. Inuti telefonkiosken befinner sig Clark Kent, i färd med att byta om till sitt alterego Stålmannen. Sylvester tycker att det ser ut som ett bra gömställe och stackarns Clark lyckas inte mer än att lossa på slipsknuten innan telefonkiosken fylls av panikslagna människor.

Nu tar historien plötsligt en oväntad vändning, och jag är faktiskt inte riktigt säker på hur det här går till, på något sätt lyckas Clark Kent sätta sin Stålmannsdräkt på Sylvester och inte på sig själv. Jag har ingen aning om hur man lyckas med något sådant. Åtta personer i en telefonkiosk är visserligen väldigt trångt men någonstans på vägen borde man inse att man gjort ett misstag. Clark lämnar telefonkiosken i superfart, fortfarande ovetande om sitt misstag. Då monstret passerat går de anda ut ur hytten och först nu upptäcker Sylvester att någon bytt kläder på honom. Eftersom Sylvester nu har på sig trikå och mantel tror alla (utom Binky) att han är den riktige Stålis. Under tiden har den riktige Stålmannen insett sitt misstag och rotat fram en reservdräkt. När han återvänder till platsen och ser hur Sylvester bemöts blir han väldigt förvånad och rent utav lite svartsjuk.

Sylvester trivs bra i rollen som Stålman, speciellt trivs han med flickornas beundran. För att inte bli avslöjad som en bedragare (och förlora sina kvinnliga fans) försöker sig Sylvester på det där med brottsbekämpning. Efter en misslyckad dust med juveltjuvar hamnar han plötsligt i klorna på avgrundsbesten som fortfarande sprider skräck i stan. Monstret för honom till ett berg i skogen där Binky och den blonda kvinnan i den korta kjolen sitter sammanbundna med ett rep. Hur de hamnat där framgår inte av historien, kan hända tycker de att det är trevligt att binda fast varandra i naturen? Som tur är dyker Stålmannen upp och gör processen kort med monstret. Sylvester rusar in i en närliggande grotta för att värma sig, han tycker att det blev lite kyligt utan trikå.

Jag är ingen expert på Binky, men ska jag tolka det här som att han bor i en förort till Gotham City?

Ännu en Arnold

Min samling av Hans Arnold-illustrationer har fått tillökning igen. Denna exlibris av okänt ursprung ropade jag in på en auktion här om dagen. Kombinationen "blodtörstig dinosaurie och gullig katt" känns väldigt passande för mig, jag har ju både katt och dinosaruie hemma! Tyvärr har jag inga uppgifter om teckningen, Svenska auktionsfirmor har så gott som aldrig någon information om var olika teckningar publicerats eller varifrån de kommer. Det är möjligt att det rör sig om en beställning från en privatperson, men det finn en liten detalj som talar mot detta. Då personnamn saknas tror jag snarare att det är någon form av förtryckta exlibriskort där köparna själva får skriva in sitt namn, liknande de som fanns i Sagas ungdomsböcker under 1960-talet. Om någon tycker sig känna igen bilden får ni gärna höra av er.

Mer uppdaterad skåpmat

Ursprungligen en skiss jag gjorde en sommarkväll 1999, tänk att det skulle ta elva år innan den färdigställdes.

Ett gammalt skämt i ny förpackning

Någon som har en bra engelsk översättning på "självbefläckelse"?

Ett lästips det smäller om!

Idag har min käre vän och kollega Johan Wanloo stor premiär för sin webbserie Rock Mannlyfist!
Klicka HÄR för att läsa första delen och se sedan till att besöka sidan varje måndag för att ta del av fortsättningen.

Får ni inte nog av Johan Wanloo kan ni läsa en rykande färsk intervju med honom HÄR.Intervjun är, precis som serien, på engelska och Pidde står för intervjuandet.

Johan har dessutom skrivit en kampsportsosande gästkrönika på Shazam.se, HÄR kan ni läsa den.

Stål-Långben returns

Jag hade lite svårt att komma igång med arbetet igår och gjorde då den här som ren uppvärmning. Det är någonting med Stål-Långben som alltid har tilltalat mig. Jag vet inte om det beror på trikån, den unika flygstilen eller det faktum att han får sina krafter från de ståljordnötter som han förvarar i hatten.

Sagan om Mäster Arnold och den erotiska limericken

Sedan barndomen har jag (likt så många andra) varit enormt fascinerad av Hans Arnolds surealistiska bildvärld. Det är få illustratörer som haft så stor mental inverkan på mig som just Arnold. Vid barndomens biblioteksbesök plockade jag alltid åt mig böcker med just Arnoldillustrationer, oftast sket jag fullständigt i själva boken, det var bilderna jag ville bekanta mig med.

När jag var nitton skolkade jag från skolan och tog tåget till Göteborg för att besöka en stor Arnoldutställning i Västra Frölunda. Jag hade sett original av honom tidigare men det här var första gången som jag besökte en separatutställning med hans verk. Jag var fullständigt tagen, det kändes som att hjärnan skulle explodera av alla intryck. Jag återvände från Göteborg samma kväll, nu som stolt och lycklig ägare av ett alldeles eget verk signerat Hans Arnold. Elva år senare har jag sett en rad olika olika utställningar och samlingen av original och konsttryck har ökat i storlek. Det senaste inköpet gjorde jag från Seriegalleriet för bara någon vecka sedan.



Det finns tre saker som jag tycker är utmärkande för Arnold: Skräck, sagor och erotik. Skräck och sagomotiv har jag flera stycken men just erotiken har lyst med sin frånvaro i samlingen. När jag hämtat ut paketet från posten märkte jag att det satt en lapp tejpad på baksidan av panån:



En snuskig limrick! Var kan den här komma ifrån? Kan det röra sig om en illustration från någon herrtidning? Om någon där ute i cyberrymden tror sig ha en aning eller runt utav äger den publikation där bilden finns publicerad får ni gärna höra av er.

Jag har förlorat hoppet om mänskligheten - En gång till!

Idag begav jag mig mot studion ganska sent. När jag närmade mig Mazettihuset upptäckte jag ett frankerat kuvert som låg slängt på trottoaren, en bit bort låg ett till och ett till och ett till etc. Längre bort såg jag en postcykel som stod parkerad utanför en byggnad, breven borde rimligtvis komma därifrån. Jag samlade ihop de utspridda försändelserna och gick bort mot cykeln, döm om min förvåning när jag upptäckte att det låg en inplastad dvdutgåva av Julie & Julia ovanpå en av sadelväskorna. Något skumt var i görningen. Då ingen brevbärare syntes till lade jag ner alla kuvert i en av väskorna. Skulle jag stanna kvar och vänta på brevbäraren? Nej det hade jag inte tid med, jag borde ha varit i studion för flera timmar sedan. En brevbärare borde väl i vilket fall som helst märka om något inte stod rätt till med posten, eller hur? Jag fortsatte alltså promenaden mot min arbetsplats. När jag gått ungefär femtio meter vände jag mig om och såg då att brevbäraren kommit ut från byggnaden, han stod lutad över sadelväskorna och pratade i telefon. Jag tyckte att det var lika bra att prata med honom, vände på klacken och gick tillbaka längs samma gata. Han hade mycket riktigt märkt att någon varit och rotat i väskorna, det var tydligen en del post som saknades. Filmen kom från ett paket från Home Entertainment, han visade mig den uppbrutna kartongen. Enligt följesedeln skulle även Inglourious Basterds ligga i samma paket, men den rafflande Tarantinorullen lyste med sin frånvaro. Tydligen hade postrånaren tagit sig tid att sortera sitt byte innan han la benen på ryggen. Jag visade vart jag lagt de kuvert som jag plockat upp och fick ett tack från brevbäraren. Nu var det hög tid för mig att återuppta min försenade promenad, trodde jag i alla fall. Jag han väl inte mer än 30 meter innan jag hejdades av en röst.
- Sluta glo på mig!
Tre killar i 16årsåldern dök upp från en trappuppgång, det var den minste av dem som tilltalat mig. Jag blev konfunderad och frågade vad han menade.
-Du glor konstigt på mig, sluta med det!
Jag förklarade (fortfarande konfunderad men med viss irritation i rösten) att jag aldrig sett honom förut.
- Du vände dig om! Du tittade på mig, det är som att du lägger skuld på mig!
Jag berättade som det var att jag tittat efter brevbäraren och inte honom, jag har inte för vana att spana in tonårsgrabbar. Jag påpekade även att han betedde sig otrevligt mot mig och bad honom sluta med det. Killen gav sig inte utan fortsatte att säga samma saker, med det lilla tillägget att jag tydligen tittat anklagande på honom.
En av hans kompisar tog till orda och bad mig gå därifrån, lillkillen fortsatte tjattra men tyvärr har jag glömt vad han sa, det var i alla fall något i stil med att jag anklagade honom för något.
- Varför skulle jag det, svarade jag. Jag har inte sett något och det finns väl ingen tjuv som är så korkad att han ställer sig ett stenkast från brottplatsen och tittar på när offret ringer polisen.
Lillkillen såg ut som han skulle börja koka. Hans ena polare skrattade till men sa sedan åt mig att gå innan det smäller, den tredje killen förblev tyst under hela samtalet.
Jag tackade för mig, bad dem vara lite trevligare mot folk i fortsättningen och gick sedan därifrån. Antagligen kommer jag att ta en annan väg när jag går hem.

Dags för ny studio

Efter ganska precis fem år i Seriestudion har jag sagt upp min plats. Jag och min kollega Johanna har blivit erbjudna en plats i en annan studio och kommer att flytta in där under hösten. Jag har haft en bra tid i Kulturhuset Mazetti men fem år är trots allt en ganska lång tid, både jag och Johanna känner att det är dags för lite miljöombyte. Om någon skulle vara intresserad av att överta min plats i Seriestudion får ni gärna höra av er.

Lite skönt nördig fredagsmusik

Behöver du höja stämningen på firmafesten eller bara liva upp vardagen lite grand? Då rekommenderar jag dig att dansa loss till Nobody loves the Hulk med Traits.

Youtube

Megaupload

Mer Scooby Doo!

Eftersom ni verkade uppskatta min förra Scoobysida kommer här en till, denna gång efter eget manus.

Storyn är egentligen rätt banal: Shaggy och Scooby besöker en matbutik och fyller vagnen, kassören säger något i stil med att "Jasså, det är till att storhandla idag" varpå Shaggy chockar honom med svaret "Storhandla? Nej, vi var bara sugna på ett litet mellanmål".
Om jag inte missminer mig så finns det även en tuschad variant någonstans i gömmorna.

Det finns dagar då jag lämnar den digitala djungeln och gör en riktig teckning, precis som en vanlig man

Gammalt Jimmyordspråk

Direkt från byrålådan

Igår gjorde jag en ordentlig röjning i den låda där jag förvarar mina arbeten. Fem år i studion har resulterat i en rejäl hög med teckningar, det gick knappt att öppna lådan. Med andra ord var det hög tid att gå igenom det hela och rensa bort skräpet. Det kändes lite underligt när jag satt där på golvet omringad av teckningar, en del saker hade jag fullständigt glömt bort, andra kändes det som jag tecknade igår. Jag kom ihåg precis vilken sinnestämning jag var i när jag jobbade med vissa bilder, vilken musik jag lyssnat på etc. Det dök upp en hel del material som säkerligen kommer att leta sig ut på bloggen i sinom tid, vi börjar med den här lilla rariteten; En av mina provsidor för Scooby Doo!

För 3-4 år sedan, (på den tiden då vi hade mer än ett stort serietidningsförlag i Sverige) planerade man att börja licensproducera Scooby för den europeiska marknaden. Jag hörde talas om detta genom en gammal kompis som tipsade mig om att en av våra gemensamma vänner ansvarade för produktionen. Jag ringde upp och lyckades på något sätt övertyga honom om att jag var född till att teckna just Scooby. Jag fick ett testmanus och styleguides skickade till mig, sedan satte jag igång att skissa på mina barndomshjältar mellan mina andra frilansuppdrag. När jag väl var färdig (jag kan tillägga att de andra uppdragen drog ut rejält på tiden) skickades skisserna vidare till Warner Brothers i USA. Mina arbetsprover godkändes och sedan... ...hände ingenting. Jag vet inte riktig vad som skedde men det verkade inte bli något Scooby för mig. Min redaktörskompis hade bytt jobb så han hade heller ingen aning om vad som hänt på den fronten, allt var som ett stort frågetecken. I efterhand är jag fortfarande lite besviken över att det inte blev mer av Mysteriegänget för min del, det hade varit kul att tillbringa några år i deras sällskap.

Månadens tidningsrunda del 2

Jag vet inte varför men på något sätt har jag lyckats glömma av det här, i Agent X9 nr 9 2010 har jag bidragit med en illustration av Agent Corrigan. Tanken är att jag i framtida nummer ska presentera olika agenter och detektiver från film, litteratur och serier. Denna gång har texten skrivits av min käre vän Germund von Wowern. I framtiden kommer jag att skriva texterna själv men eventuellt kommer det att dyka upp en del gästskribenter.
Så vad väntar ni på? Spring genast till närmsta tidningsställ och införskaffa ett exemplar av tidningen. Som en extra bonus får ni även ett gäng läckra kylskåpsmagneter med Modesty Blaise.