En äkta tidsmaskin!

Igår var jag med om en oförklarlig, rent utav övernaturlig händelse!
Utanför mitt fönster uppenbarade sig plötsligt en tidsmaskin! Snabbt som blixten snappade jag åt mig digitalkameran och rusade ut. I skydd av ett buskage såg jag sedan till att föreviga denna historiska händelse. Utöver själva farkosten kunde jag även iakta hur en av besättningsmännen lämnade de andra för att köpa sig en falafel, tydligen blir man hungrig av att färdas i tiden. Nu har jag alltså bevis för att vi får besök av humanoida varelser vilka med största sannolikhet kommer från vår egen framtid. Men hur ska jag nu använda detta bevismaterial? Så vitt jag vet är det inte förbjudet att resa i tiden (i alla fall inte så länge som man har ett giltigt pass med sig) så polisen lär väl knappast vara intresserad.
Det finns UFO-föreningar man kan höra av sig till om man sett ett flygande tefat, men vart ringer man egentligen om man har observerat en tidmaskin?

En apa kommer sällan ensam

Bara någon minut efter mitt senaste inlägg upptäckte jag att det låg ett par tjusiga teckningar på min plats. Mina kära studiokamrater Joakim och Johanna (ni finner dem båda i länklistan) valde att uppmärksamma min födelsedag i fredags med apteckningar. Då jag unnade mig lyxen att vara ledig i fredags så är det först idag som jag kan ta del av mästerverken. Av texten att döma så kom Joakim på konceptet med en stålapa som rövknullar mig, (samtidigt som den bajsar) men han förmådde inte teckna den själv. Tydligen hade Johanna inget problem med detta och jag antar att det är hon som har lagt till den lilla detaljen med bajset. I en och samma bild har hon lyckats få in en våldtäkt, tidelag, avföring och någon slags superhjälte, det är inte utan att man är imponerad.

Äntligen vet jag vad jag vill göra med mitt liv!

Jag har länge velat teckna en serie i westernmiljö, men det faller alltid på att jag tycker att hästar är något av det överjävligt svåraste som finns att teckna. Precis som fallet är med bilar eller cyklar så behöver man vara väldigt intresserad av motivet för att kunna avbilda det ordentigt. Det är bara att inse fakta; jag är ingen hästpojke, (lika lite som jag är en bilpojke). Det är absolut inte så att jag tycker illa om hästar/bilar, det är bara det att jag tycker de är lite tråkiga. Däremot finns det två andra saker som jag verkligen brinner för att teckna; apor och dinosaurier. Så vad sägs då om en westernserie med apor som rider på dinosaurier? Själv tycker jag att det är en alldeles lysande idé. Om jag bara lyckades arbeta in rymdskepp på ett hörn så skulle det rent utav vara snudd på genialiskt (om jag tillåts säga det själv).

Vad sägs om en liten uppdatering? Känns som att jag varit ganska dålig på det den senaste tiden.
Då jag förbrukat all energi på att slutföra min deklaration och sprungit på olika möten bjuder jag på en förhandstitt av en serie jag gjort för nästa nummer av Bild & Bubbla. Det rör sig om en intervju med en något bakfull Martin Kellerman som jag gjort serie av. Det var sorgligt länge sedan intervjun genomfördes och Martin var väl inte direkt jätteimpad av vår intervjuteknik. Man får väl hålla tummarna för att han ska uppskatta serien.

Kl. 19.00 ikväll håller jag ett lagom skojfriskt föredrag om underliga förvandlingar i serien Stålmannen.
Den som känner för att höra mitt babbel eller är i behov att ett gott skratt gör bäst i att uppsöka Röda huset (Kvarnby FHSK)på Industrigatan i almö.

Jag kommer att växa upp till att bli en sur pensionär

Idag är jag på ett riktigt pissuselt humör, och vad kan då passa bättre än den här framtidsvisionen av mig själv som bitter gammal man. Antagligen finns det stor chans till att jag kommer att se ut precis så här år 2040.
Bilden är förövrigt laverad med kaffe, vilket förklarar du underliga toningarna. Dessutom är det nog första gången som något av mina inlägg har det minsta att göra med sidans namn.

Peo, grånegern

Kommer ni ihåg serietidningen Peo? En svensk motsvarighet till Dennis med den lilla skilnaden att det rörde sig om en familj där föräldrarna hade olika hudfärg, (politiskt korrekt var ordet). Pappan var svart och modern vit, vilket av någon anledning resulterade i att deras barn var grå i skinnet (fråga mig inte hur det hänger ihop). Hur som helst, igår tog jag en fika med Daniel Ahlgren, vilket alltid är lika trevligt. Vi brukar ha mycket nördiga saker att säga varandra. Han visade mig en av de konstigaste serier jag någonsin har sett, och detta var alltså en episod av Peo där dennes lillebror Pontus är väldigt sugen på glass. Som den vänliga själ han är hade han redan gjort en kopia till mig, vilket gör att även de få bloggläsare jag har kan ta del av denna bortglömda kulturskatt.
Nu vet jag inte riktigt hur man såg på sånt här då serien gjordes (den finns publicerad i Peo nr 10 1980), men nog finns det väl en del saker som är högst opassande ingredienser för en barnserie här...

Va fan?

Jag hade ingen aning om att det gick SÅ dåligt för Colin Nutley nu för tiden.
Personligen tycker jag att det är dålig stil att lägga ut sin fru under rubriken "begagnat" på Tradera, men jag har ingen aning om Helenas egen åsikt. Det kan ju vara så att det här är något som de gör för att piffa upp det i sängkammaren, vad vet jag.
Folk gör så konstiga saker.

Dagens konstverk

Titta ett sånt underbart omslag min vän Thomas Storn från Svenskt Seriearkiv skickade till mig. Färgerna, dialogen, örhängena, boktiteln, det är helt fantastiskt! Tänk er den här som en riktigt stor plansch inom glas och ram. Hade ju varit hur läckert som helst!