En sista liten Tintin innan vi återgår till det vanliga snusket

Just nu verkar det vara ganska många som gör Tintin-serier. Lagom till att jag blev färdig med min lilla pastisch så dök det upp en staffetserie på seriefrämjandets forum. Då jag för en gångs skull kunde avvara en timme så såg jag till att slänga ihop ett litet bidrag. 

Tell me professor

Äntligen är jag färdig med den första delen av Tintin-pastischen. 

Den här bilden tillkom av bara farten, tänkt att användas som illustration till en text som Dick skrivit för samma nummer. Tänk att få teckna en serie med Indiana Jones i sånt här klara linjen-manér, det hade kunnat bli hur kul som helst. Det hade i alla fall inte blivit lika uselt som den senaste filmen, är det någon som inte har förstått att jag hatade den?

Dagens Dick

Närmar mig sluttampen på serien nu, sedan tar jag en liten paus innan det är dags att ta itu med den avslutande delen. Då jag gav mig in i det här projektet hade jag ingen aning om hur pass folkkär Dick faktiskt är. När jag var i Lund här om dagen blev jag stannad på gatan inte mindre än tre (3!) gånger av folk som sett mig på tv och var nyfikna på serien. 

I litteraturens tjänst

Den här veckan arbetar jag på den underbara bokfestivalen Litteralund, och jag stortrivs verkligen med det. På lördag leder jag en stafettserie mellan 14-16. Platsen är Stadshallen i Lund, så dra med er alla barn och unga i er närhet och ge dem en upplevelse för livet.

Nämnde jag att alla arrangemang under festivalen är GRATIS?

Den store TV-stjärnan

Igår sände Kanal Lokal ett inslag med mig angående min och Dicks serie. Jag låter extremt självgod och ser väldigt fet ut, det är nog på tiden att jag går ner några kilon och jobbar på min ödmjukhet. Programmet finns tillgängligt på nätet HÄR 

Jag dyker upp ungefär sju minuter in i programmets tredje del.

Det har varit alldeles för lite urtidsdjur i den här bloggen på sistone!

Därför plockar jag fram en snabb liten sak från skissboken, kanske färdigställer jag den någon gång när jag inte känner mig lika stressad.

Sitter hemma i soffan och kämpar med mina deadlines. Teven står på för att hålla mig sällskap, Discovery channel visar ett av de underligaste program jag någonsin sett. Jag har ingen aning om vad programmet heter men det handlar om en snubbe som ska försöka överleva på olika ogästvänliga platser. Tydligen går hela hans strategi ut på att bita huvudet av så många djur som möjligt. På tio minuter har jag sett honom smaska i sig en krabba, en ödla, en orm, ett gäng myror, två sniglar, ett zebrakadaver och en gräshoppa. Dessutom har han testat att dricka sin egen urin och att krama ur vätskan från färsk elefantspillning. Undrar om den killen får ligga mycket...

Spark-i-röven-pojken

Då jag är alldeles för trött och stressad för att orka göra genomarbetat och förberett blogginlägg tänkte jag passa på att flagga för en av mina senaste favoritserier (för det är väl ingen som är intresserad av att se ett foto på min outfit?): Kick-Ass! 

Duon John Romita JR: och Mark Millar går inte av för hackor. Jag har varit en stor beundrare av Romita JR i åratal, tyvärr har han inte alltid haft så bra manus att jobba med, så är dock inte fallet med den här serien. Köp den, läs den, älska den!

Det är mitt i natten och jag sitter ensam i studion och tycker synd om mig själv. Min  handled är mycket bättre nu men den har gjort så att jag ligger efter med precis allting. Det är mycket förlorad arbetstid att ta igen. Nästa vecka har jag inte mindre än sju (!) workshops inplannerade. Nu måste få klart den första delen av Dick Harrisons äventyr innan helgen, det känns som att hela min tillvaro har kretsat kring den gode lundaprofessorn den senaste tiden. 

Jag har gjort en illustration för Malmö stad om inför det stundande kulturlovet, så här blev resultatet.

Under de senaste månaderna har jag ägnat stor tid åt släktforskning. Det är verkligen otroligt vilka typer man har i släkten. Ta bara den här killen till exempel; Snake-eyes Cooper (född Jan-Erik Wallin). Som den förstfödde sonen till emigranter växte han upp i det stora landet i väst. Under den stora depressionen lämnade han föräldrahemmet i Oklahoma och sökte sig till Chicago där hans hetsiga temperament snart gjorde att han hamnade i dåligt sällskap. Som en del av det mytomspunna Chicago Outfit blev han en av Al Capones närmaste män.

Då Capones kriminella karriär tog slut 1931 flydde Snake-eyes ut på landsbyggden där han till en början försörjde sig som mekaniker på en liten bensinstation, (han gick då under namnet John Johanson). Men snart började det klia i fingrarna på honom. Efter mindre än ett halvår som bilmekaniker återvände han till det kriminella livet igen (nu under namnet Bob Turtle) . Under de närmaste månaderna rånade han och hans nyfunne partner Richard Turd ett antal banker och postkontor i den amerikanska mellanvästern. Deras dyra vanor med (läs: bordellbesök och poker), gjorde dock att pengarna aldrig räckte särskilt länge. I slutet av 1933 hände så det som kom att sätta stopp för Snake-eyes karriär som bankrånare. Polisens spaningsledare Cliff McGuffin hade studerat rånarparets mönster och lyckades förutse var deras nästa kupp skulle äga rum. De han knappt mer än anlända till den lilla orten Retardation innan skottlossningen började. Turd försökte överlämna sig till rättvisan men dog i samma stund han öppnade bildörren (det är fortfarande oklart om han sköts av polisen eller Snake-eyes).

Svårt skottskadad lyckades min förfader klamra sig fast vid ratten  och på ett mirakulöst sätt undkomma lagens långa arm, (att han hade en låda dynamit strategiskt placerad i förarhytten hjälpte säkert). Efter att ha övergett sitt flyktfordon stapplade han ut i ödemarken där han slutligen svimmade av blodförlust. Han hittades av ett par förbipasserande mormoner som tog med honom hem till sitt samhälle. Detta kom att bli vändpunkten för Snake-Eyes. Efter att han frisknat till valde han att stanna kvar hos de fromma mormonerna, för första gången på många år gick han åter under namnet Jan-Erik. Han konverterade och gifte sig med den vackra Lymphonia Dart (efter en månad gifte han sig även med Margareth Twinkle och två veckor senare med Alabama Smith). Vid sin död 1989 efterlämnade han sig fem fruar, tjugotvå barn, trettiofyra barnbarn samt ett oräkneligt antal katter.

Lycka är - Jan Guilliou på en hoppstylta

Efter vad som endast kan beskrivas som den stressigaste perioden i mitt liv (hittills) har jag äntligen lyckats klämma in en ledig dag. Tro mig, det behövdes verkligen annars hade jag nog inte klarat hösten med livet i behåll.

En sak som gjorde mig extra glad var detta fejkade (?) tidningsomslag jag fick mailat till mig av Mattias Andersson . Under vårterminen undervisade jag honom (och några till) i serieteckning vid Karlstad universitet, trevligt att se att han tagit till vara på något jag pratade om. Kolla gärna in hans tecknarblogg, där finner ni även förklaringen bakom det underliga motivet.

Nu är det Iron-Man på dvd som gäller.

Kolla här va, en artikel om KONSTNÄREN Jimmy Wallin.

Konstnären Jimmy Wallin hör man inte av särskilt ofta, men när han väl gör väsen av sig så nämns ofta Staffanstorp i sammanhanget. Imorgon ställer konstnären Jimmy Wallin ut sina verk på Rådhuset i Staffanstorp. Ryktet säger att han strax kommer att skynda hemåt för att färdigställa den sista tavlan inför den stundande Kulturnatten.

Fick precis ett mail från Bud Grace som gör serien "Ernie", han skickade över ett par skisser han gjort föreställande mig och min käre vän Germund. Är vi inte snygga så säg?