Från dagens Metro (the Skånish edition):
Igår höll jag och Johanna ännu ett serieteckningsworkshop under Malmöfestivalen. Vi fick besök av ett team från Metro som såg till att dokumentera oss för eftervärlden.
Va? Tycker ni att rubriken var missvisande? Inte då! Jämför själva storleken på bilderna så får ni se, vi är
GIGANTISKA jämfört med Ola, han ser ju pytteliten ut.
När vi ändå är inne på Ola Salo så kan jag lika gärna passa på att dela med mig av en liten anekdot från mitt liv i tecknandets tjänst. För ungefär ett och ett halvt år sedan var jag inhyrd mingeltecknare på en enorm personalfest för Pressbyråns anställda. Eventet hölls i Uppsala och mitt tåg var kraftigt försenat pga.snökaos. När jag väl kommit fram visades jag till personalutrymmet som bestod av en mycket lång vit korridor med ett litet kökspentry. Där slog jag mig ner vid ett bord, knöt slipsen och började sortera mina pennor. Efter en stund ringer en av mina redaktörer och då jag alltid blir enormt rastlös av att prata i telefon tar jag en liten promenad i korridoren under tiden som vi pratar. När jag gått från ena ändan av korridoren till den andra vänder jag mig om och tappar närapå hakan, i andra ändan av korridoren kommer det en man gåendes, iklädd kalsonger och läderkeps!
Jag berättar detta för min redaktör som genast börjar skratta. När jag och kalsongmannen kommer närmare varandra tycker jag att han ser väldigt bekant ut. Efter en stund inser jag att det är Ola Salo som döljer sig under läderkepsen. Vi ger varandra ett snabbt ögonkast när vi möts i korridoren. När samtalet är avslutat sätter jag mig igen och fortsätter att sortera mina pennor. Efter en stund avbryts jag av en röst som frågar om det är copicpennor jag har. Jag tittar upp och möts återigen av Ola, fast nu har såväl kepsen som kalsongerna gett vika för en tjusig kostym i tre delar. Vi presenterar oss för varandra och han slår sig ner vid mitt bord. Vi börjar prata om pennor och han berättar att han en gång i tiden drömde om att bli serietecknare. Jag leker med tanken på att säga "själv drömde jag en gång i tiden om att bli rockstjärna" men låter bli. Det är ju trots allt inte sant, några sådana drömmar har jag aldrig haft. Vi sitter där och småpratar, Ola är enormt trevlig och lätt att snacka med. Han presenterar mig för sin gravida flickvän och samtalet letar sig in på graviditet och föräldraskap. Snart dyker resten av bandet dyker upp. Jag och Jepson konstaterar att vi brukar se varandra på Konsum hemma i Malmö.
