Varulvar! Häxor! Mjölkharar!

För första gången har jag skrivit manus till en annan serietecknare.
Den gode vännen och kollegan Axel Trumpfheller har gett fysisk form åt mina fantasier. Nu i helgen släpps vårt Lantsihäfte "Ingen talar om Lars" på SPX i Stockholm.

"Ingen talar om Lars" baseras på en relativt okänd skröna från Skövdetrakten. Jag bar historien inom mig i nära på tio år, berättade den emellanåt i olika radioprogram eller på scen men hela tiden ville jag helst av allt göra en serie av den. Problemet var bara att jag aldrig riktigt fick det att funka. Jag har tappat räkningen på alla de påbörjade versioner som jag valt att förkasta. Senaste gången jag försökte göra en serie av det var 2003, då kom jag så långt som till tio skissade sidor innan jag gav upp. Lars hamnade åter igen i malpåsen och den här gången verkade det som att han aldrig skulle kunna ta sig upp ur den.
Men så en dag, för ungefär ett halvår sedan, tog jag en fika med Axel. Då vi båda har ett intresse för gammalt skrock och folktro passade jag på att dra historien om VargaLars för honom. Dagen efter ringde han upp mig och frågade om vi inte skulle göra en serie av skrönan. Jag måste erkänna att det tog emot lite först, det är svårt att släppa ifrån sig historier som man håller så varmt om hjärtat. Någon dag senare så tog vi en ny fika och Axel visade sig ha många bra idéer på hur man skulle kunna lägga upp det hela. Han tillförde mycket till serien, det blev en helt annan (och bättre) serie än om jag gjort den på egen hand.

För de som kommer att besöka SPX så finns "Ingen talar om Lars" och trettiofyra andra lantisar till försäljning i Seriefrämjandets monter. Inom kort kommer man även att kunna köpa den genom Seriefrämjandets hemsida.

Felmedecinering

Idag lyckades jag ta fel på mina allergitabletter och kattens p-piller.
Undrar om det får några bieffekter? Jag kanske vaknar upp med sex bröstvårtor imorgon...

Tillåt mig presentera Daniel Lennèer

Daniel Lennéer, en gammal kompis och kollega, släpper sitt första album i dagarna.
"Party med pluto", som verket heter, kan beställas från förlagets hemsida: www.manavskugga.se
Serien har tidigare publicerats i en kortare version i ett av Daniels egna fanzines, för övrigt det bästa fanzine han har gjort.

Jag lärde känna Daniel genom en klasskompis för tio, eller kanske rent utav elva år sedan, innan dess hade jag aldrig träffat någon som liksom jag var intresserad av att teckna serier. Mina tidigare skolkamrater hade mest varit intresserade av innebandy eller att slå mig med trubbiga föremål.
Daniel är en trevlig prick med minst hundra bollar i luften samtidigt.
Utöver serier så sysslar han även med animationer, rollspel och andra nördiga prylar.
Dessutom samlar han på autografer från Star Wars-filmerna, (favoriten är dvärgen som spelade Jabba the hutts svans).

Om man vill höra hur Daniel låter så finns det en radiointervju med honom på Radio Skaraborgs hemsida:

http://www.sr.se/cgi-bin/skaraborg/program/artikel.asp?ProgramID=358&Artikel=1184538

På samma sida finns även två andra intervjuer med serietecknare från västgötabyggden.
När jag lyssnade igenom dem blev jag lite ledsen för att jag tappat så mycket av min dialekt.

Häxan i skogen

Idag fick jag äntligen provtrycket av Lina Neidestams Lantishäfte "Häxan i skogen", en alldeles förtjusande liten sak som jag hoppas att läsarna kommer att uppskatta.
För er som inte vet vad "Lantis" är för något så kan jag kortfattat beskriva det som "en grej jag sysslat med de senaste fem åren", vill man ha mer info än så är det bara att ebsöka www.serieframjandet.se
"Häxan i skogen" samt en rad andra nya lantisar komemr att finnas till frösäljning på årets upplaga av SPX på Stockholms kulturhus.
förvänta er dock inte att träffa mig där, jag har varit i Stockholm en gång redan. Någon måtta får det vara.

Abd-Ur-Rama 1907-1960

Inspirerad av ett foto från Bo Sjökvist underbara bok "Bland strippor och fakirer", utgiven av Vertigo förlag 2006.
Någon gång måste jag göra en serie i cirkusmiljö, Tod Brownings "Freaks" på Kiviks markand eller någon i den stilen.

dagens arbetsskörd.

Min kompis Germund har nyligen axlat redaktörsposten för ett antal olika Egmonttitlar. Det är inte alltid det lättaste att komma in som ny i redaktörsvärlden (tro mig, jag har prövat).
Till sitt första nummer av tidningen "Ernie" behövde han en illustration till sin ledare och ringde upp mig.
Resulatet syns här ovan.
Utöver detta har jag suttit i olika möten och arbetat vidare på affischen åt Malmö stad.

Min arbetsplats

Så här ser det alltså ut på min ateljeplats, stökigt, rörigt och mysigt.
Här spenderar jag merparten av min arbetstid, gärna med en kopp kaffe i ena handen.
Just nu arbetar jag med en affisch till Malmö stad, hur den ska användas återkommer jag om längre fram.
Vanligtvis brukar jag färglägga mina alster digitalt så det känns alltid lika trevligt när man får in jobb där man kan passa på att leka med "fysisk färgläggning".

Cheeta 75 år!

En av mina absoluta favoritskådisar fyller idag 75år.
Chimpansen Cheeta tillhör en av de klassiska hollywoodkändisar som jag alltid drömt om att få träffa.
Det är få som har en så imponerande karriär bakom sig.
Inte nog med att hon medverkade i en mängd gamla Tarzan-rullar, nu kan hon även titulera sig "Världens äldsta chimpans". Det är minsann inte alla som kan trycka det på visitkortet!
Jag grattar Cheeta av hela mitt hjärta och hoppas att hon haft en trevlig födelsedag.

HEIL KITTY!

Ondskan har aldrig varit sötare...

Äggets högtid

Så var det då dags för att fira ännu en urvattnad högtid. Jag har aldrig riktigt förstått mig på påsken men då är jag inte särskilt förtjust i vare sig religion eller ägg. Ägg är ganska äckligt, egentligen är det ju hönsmens. Tänk vad mycket mens som folk vräker i sig så här års, det är ju så man får kväljningar!

För några år sedan gjorde jag en skämtbild om just detta, den har aldrig publicerats (förutom i ett av mina egna fanzine och på min Myspace-sida).
När jag skickat in den till olika tidningar har jag fått till svar att "den var ju jätterolig men vi kan ändå inte publicera den". Ok, själva teckningen är kanske inte det bästa jag gjort (min ena sko är väldigt fult tecknad) men den funkar, skämtet kan det väl inte vara något fel på?
Kan det vara så att folk inte vill tänka på hur mycket mens de sätter i sig på ett år? Och hur stor är egentligen skilnaden mellan att äta ett hönsägg eller att suga ur en tampong?
Ni kan ju fundera på det över påskhelgen, diskutera det gärna vid matbordet och hälsa från mig.

Manga, manga, manga...

Idag har jag en mangaworkshop på biblioteket i Eslöv, det blir säkert roligt.
Nu ska jag skynda mig ner till tåget så att jag kommer i tid.
Med lite tur hinner jag köpa mig en kopp kaffe och en kanelbulle på pressbyrån.
Av någon underlig anledning så tycker jag att det känns mysigt att dricka kaffe ur pappmuggar på tågperonger, det är väl någon slags fetisch eller nåt.

Bajs, bajs , bajs

Hela stan är full av det. Överallt ligger det avföring i stora högar, det gäller att se upp var man sätter fötterna.
För ett tag sedan så var det någon som hade försett de illaluktande korvarna med små skyltar, uppmaningar om att plocka upp efter sina hundar. Det tyckte jag var riktigt roligt, speciellt då det rörde sig om väldigt många små skyltar.

Vårtecken

I Malmö har vi en väldigt jobbig man som annordnar en ambulerande predikan varje lördag och söndag. Med en högljudd mikrofon och ett antal trotjänare förkunnar han sin kärlek till herren Jesus och berättar om hur duktig han själv är. Killen är riktigt jobbig, tro mig. Tidigare spelade han en massa religiös musik som han dessutom sjöng med till med sin mikrofon, som tur var satte någon stopp för detta genom att kontakta polisen. Nu får han inte spela sin musik längre utan pratar istället mycket om hur elaka folk akn vara som inte låter honom göra det.
Till hans fördel så kan jag tillägga att mannen samlar in pebngar till stadens hemlösa, det är det absolut inget fel med, jag värnar själv för dem.
Men man kan göra det på något anant sätt, hade jag varit hemlös ahde jag inte velat ha något att göra med den där religiöse tokstollen.

Ibland har han besök av någon "gästartist" och det är just en av dessa som ni kan se på de foton jag lagt upp här intill. En äldre man som spelar munspel och sjunger sånger som är så gamla att inte ens palentologerna kan känna igen dem. Sångröst har han ingen och munspelandet är det väl lite sådär med, men han gör det med en väldig inlevelse och dessutom har han ständigt på sig en cykelhjälm. Man kan inte annat än att älska karln. Jag tycker att fler artister borde framträda iförda cykelhjälm, det skulle tillföra en hel del till deras musik.