Jag har förlorat hoppet om mänskligheten

När jag skriver det här är jag alldels skakig och upprörd.
För en halvtimma sedan gick jag ut i köket för att brygga mig en kopp stärkande kvällskaffe. När jag stod där och mätte upp de malda bönorna kastade jag ett öga ut genom fönstret och såg då en blödande man som låg på knä bredvid en cykel. Jag ryckte åt mig mobilen och rusade ut så snabbt benen bar mig. Även om det tar mindre än en minut från lägenheten ut på Karlskronaplan kändes det som en evighet, jag trodde aldrig jag skulle komma fram. Tillslut stod jag i alla fall där, öga mot öga med en blödande främling. Mannen var vid medvetande men något förvirrad efter ett kraftigt slag mot huvudet, han blödde kraftigt från panna och näsa. Hans knän och armbågar hade dessutom fått sig ett par rejäla skrubbsår. Jag hjälpte honom att få stopp på blödningen i pannan och ringde efter ambulans, (pinsamt nog lyckades jag slå fel nummer först). Hela tiden gick folk förbi oss på bara några meters avstånd, men även om de tittade ack så intresserat var det ingen som en som på tanken att hjälpa till eller ens fråga vad som hänt. Tvärs över gatan satt två killar utanför en grillkiosk och tittade på medan de smuttade på sina uppfriskande läskburkar, i husfönstren runt omkring såg jag en rad ansikten som följde hela händelseförloppet med samma intresse som om det rörde sig om en stor tv-händelse, inte ens mina egna grannar brydde sig om att lämmna huset för att ge oss en hjälpande hand. Till slut så dök det upp en grupp förbipasserande kvinnor och engagerade sig i det hela. Som en extra bonus var en av dem sjuksköterska och visste precis vad som ska göras i sådana här situationer.
När ambulansen väl kommit och tagit hand om den skadade hade vi storpublik, det skulle inte alls förvåna mig om någon av dem hade popcorn med sig.

Edit: Min son hälsar att man alltid måste hjälpa männsikor som skadat sig, så nu vet ni det.