söndagen den 10:e april 2011

Han Solos äventyr

När jag var tolv år tog mitt liv en ny vändning, det var då jag såg Jedins återkomst för första gången. Ni vet hur det var, man kom hem från videobutiken, startade vhs-spelaren och satte sig förväntansfullt i soffan. Sedan överöstes man av John Williams pampiga fanfar och var hooked for life. Stjärnornas Krig (som filmerna hette då) var mer beroendeframkallande än metamfetamin. I rask takt hyrde jag så de andra två filmerna och såg dem om och om igen. Min törst efter mer tycktes omättlig. I mina vältummade exemplar av Månadens äventyr kunde man läsa om Lucas planer på ytterligare sex filmer, tre som skulle utspelas innan de som redan fanns och tre som skulle äga rum efter dem. I väntan på dessa filmer avverkade jag videoutgåvorna av de animerade teveserierna Droids och Ewooks (spelfilmerna med du huvklädda nallarna hade jag redan sett flera gånger om). Åren gick, plötsligt visades filmerna med jämna mellanrum på TV4 och snart fanns de äntligen tillgängliga på köpvideo. Jag betalade dyra pengar för en piratkopia av Star Wars Holiday Special, läste tråkiga romanversioner och ritade Boba Fett i matteböckerna. Helt plötsligt var det så dags för premiären av Det mörka hotet. Jag gick då i gymnasiet och de flesta i min vänkrets var lika uppspelta som jag över den annalkande Skövdepremiären. Vi var flera stycken som la studiebidraget på actionfigurer som Jar-Jar Binks och Dart Maul. Trots att vi hävdade att det var en framtida investering kunde vi ändå inte hålla oss utan slet upp figurerna ur sina förpackningar så snart vi lämnat butiken. Sedan köade vi i timmar för att säkert få bra platser. När filmen började överöstes vi återigen av John Williams pampiga fanfar, mötte den med en kraftig applåd och sedan...





... ÄLSKADE VI FILMEN! I alla fall i några dagar, besvikelsen kom efteråt. Allt var så snyggt förpackat att det krävdes en vecka innan vi blev varse om dess brister. Jag antar att detsamma gäller en del filmkritiker. Vill exempelvis Hans Wiklund bli påmind om den fyra som han delade ut till filmen?
Besvikelserna fortsatte, varken episod II eller III föll mig i smaken och jag har inte orkat se om någon av filmerna i sin helhet.
Originalfilmernas magi var så gott som bortblåst och istället ersatt av någon nostalgisk retrokänsla.
Star Wars (som det kallas nu för tiden) kändes inte alls lika lockande längre, (med undantag för tevespelen med Lego-tema).
Men så dök det plötsligt upp en liten kortfilm:

The Solo Adventures 2D from Daniel L Smith on Vimeo.



Det här är alltså inte någon ny produkt från Lucasfilm utan ett elevarbete från DAVE school at Universal Studios in Orlando Florida. Det är precis så här jag vill ha min Star Wars, inga horder av jediriddare och padawans med fåniga frisyrer som gör volter i luften, inga politiska rådslag eller vimsiga visdomsord från Yoda. Bara en cool snubbe och hans håriga polare som glider runt i sitt rymdskepp.
Det här är så mycket bättre än Clone Wars, vi får verkligen hoppas att det leder till något annat. Filmen vann pris för bästa animation i den av Lucasfilm sponsrade tävlingen Star Wars Fan Film Movie Challenge.

Besök regissörens vimeosida genom att klicka HÄR.

3 kommentarer:

Åke Forsmark sa...

Sjukt bra. Sånt här skulle jag vilja se.

Pidde Andersson sa...

När jag var nio år såg jag Stjärnornas Krig - den första, riktiga filmen - på bio. Längst fram i mitten på balkongen på Imperial i Landskrona tillsammans med Fredde, Chrille och Rune, och säkert både Nickel och Foxkola, och vi blåste nog i biljetterna som man fortfarande gjorde på den tiden.
Jag blev förstås fullkomligt besatt. Jag rev ur en kort novellversion (!) av filmen som publicerades i en veckotidning typ Allers (på omslaget stod det att Han Solo spelades av Hamilton Ford), jag satte upp affischer och t o m tidningsartiklar på pojkrumsväggarna, jag läste seriealbumen om och om igen, även om jag inte gillade Chaykins klumpiga teckningar.
När Rymdimperiet slår tillbaka kom tyckte jag att även den var fantastisk. Dessutom var den barnförbjuden. Men jag kom in ändå, tolv år gammal.
Men när Jedins återkomst kom var det inte lika kul längre. Jag minns att jag redan då var besviken, det var för mycket Muppet Show.
När den där "Del 1" kom '99 var jag ju filmkritiker. Jag gav den en tvåa. Troligen en svag tvåa. Del 2 såg jag i Cannes, jag gick t o m på presskonferensen med Lucas och skådisarna. Del 3 var väl lite bättre än Del 1 & 2, men absolut inte bra.
Marvels gamla serieversion - eller varför inte Al Williamsons dagstripp var bättre än Lucas egna alster...

Joakim Gunnarsson sa...

Jag är med dig helt och hållet, Jimmy! Den här filmen har vad alla Lucas senare Star Wars-filmer saknar: själ.