Skäggigt värre

Påfallande många av mina herrbekanta stoltserar med skägg av olika former. Ingen av dem är dock lika hårig som studiokollegan Robin (Johanna Kristansson undantagen). Jag gillar skägg, har alltid haft ett gott förhållande till ansiktsbehåring. När jag var liten hade min far en ståtlig mustasch av Burt Reynoldskaraktär, jag minns den som mycket imponerande. Denna mustasch försvann midsommaren 1984. Jag var fyra år gammal och förstod inte riktigt vad som hänt med farsgubben, det var ju något som inte riktigt stämde med hans ansikte. Vi for iväg ut på den västgötska landsbyggden för att fira traditionsenlig midsommar vid ett torp som en av mina morbröder hyrde. När vi steg ur bilen kom en av mina äldre kusiner fram och hälsade. Min far fick då en fråga om vart han gjort av mustaschen. han strök sin slätrakade överläpp och svarade att den låg hemma i byrålådan.
Jag tog detta påstående på fullaste allvar och började rota igenom byrålådorna så snart som vi kom hem. Men hur jag än letade så kunde jag inte hitta någon mustasch. Det enda mina spaningar ledde till var att jag lyckades irritera min mor genom att åstadkomma en fruktansvärd oreda i hennes tidigare så prydligt städade byrålådor. Efter att operation mustaschletande misslyckats gjorde jag mitt bästa för att försöka övertala min far om att låta mustaschen växa ut igen, men det hjälpte inte. Hans ansikte har varit mustaschlöst sedan dess.
Jag gjorde själv misstaget att raka av mig mustaschen förra vintern, något som jag genast ångrade.

När vi ändå är inne på tema skägg så kan jag passa på att berätta att jag under gårdagen besökte Åke Cato i dennes hem. Vad gjorde jag då där? Ja, det ska ni snart få bli varse...

Dagens skägg - spårlöst försvunnet!

Låt mig börja med att ge mina skäggiga läsare er ett gott råd; om ni någon gång får för er att raka av ansiktspälsen, vänta då tills det är varmt ute. Att göra det i svinkalla januari är ingen bra idé. Min överläpp har inte sett dagsljus sedan 2001, den är helt enkelt inte anpassad för det här klimatet. Min tidigare så ludna haka är torr och narig, att vistas utomhus en längre tid är direkt plågsamt. Även om Hitlermustaschen kanske inte var någon större hit så föredrog jag ändå den framför det här. Skägget är nu ett minne blott, kvar finns bara ett par överdimensionerade polisonger. Man får väl se till att hålla sig inomhus de närmaste veckorna, tänk om någon jag känner får se mig så här, de kommer att skratta ihjäl sig!
Jag förstår inte hur skägglösa människor överlever vintern.

Dagens skägg: Den förbjudna mustaschen

Okej, att lägga ut ett nytt skägg om dagen visade sig inte vara ett fungerande koncept. Redan efter första rakningen märkte jag att jag behövde några dagar på mig för att verkligen testa min nya ansiktsbeklädnad. Frågan är dock hur länge jag klarar av att gå runt så här, man får ju lätt vissa mindre smickrande asociationer med just den här typen mustasch.