Jag har förlorat hoppet om mänskligheten - En gång till!

Idag begav jag mig mot studion ganska sent. När jag närmade mig Mazettihuset upptäckte jag ett frankerat kuvert som låg slängt på trottoaren, en bit bort låg ett till och ett till och ett till etc. Längre bort såg jag en postcykel som stod parkerad utanför en byggnad, breven borde rimligtvis komma därifrån. Jag samlade ihop de utspridda försändelserna och gick bort mot cykeln, döm om min förvåning när jag upptäckte att det låg en inplastad dvdutgåva av Julie & Julia ovanpå en av sadelväskorna. Något skumt var i görningen. Då ingen brevbärare syntes till lade jag ner alla kuvert i en av väskorna. Skulle jag stanna kvar och vänta på brevbäraren? Nej det hade jag inte tid med, jag borde ha varit i studion för flera timmar sedan. En brevbärare borde väl i vilket fall som helst märka om något inte stod rätt till med posten, eller hur? Jag fortsatte alltså promenaden mot min arbetsplats. När jag gått ungefär femtio meter vände jag mig om och såg då att brevbäraren kommit ut från byggnaden, han stod lutad över sadelväskorna och pratade i telefon. Jag tyckte att det var lika bra att prata med honom, vände på klacken och gick tillbaka längs samma gata. Han hade mycket riktigt märkt att någon varit och rotat i väskorna, det var tydligen en del post som saknades. Filmen kom från ett paket från Home Entertainment, han visade mig den uppbrutna kartongen. Enligt följesedeln skulle även Inglourious Basterds ligga i samma paket, men den rafflande Tarantinorullen lyste med sin frånvaro. Tydligen hade postrånaren tagit sig tid att sortera sitt byte innan han la benen på ryggen. Jag visade vart jag lagt de kuvert som jag plockat upp och fick ett tack från brevbäraren. Nu var det hög tid för mig att återuppta min försenade promenad, trodde jag i alla fall. Jag han väl inte mer än 30 meter innan jag hejdades av en röst.
- Sluta glo på mig!
Tre killar i 16årsåldern dök upp från en trappuppgång, det var den minste av dem som tilltalat mig. Jag blev konfunderad och frågade vad han menade.
-Du glor konstigt på mig, sluta med det!
Jag förklarade (fortfarande konfunderad men med viss irritation i rösten) att jag aldrig sett honom förut.
- Du vände dig om! Du tittade på mig, det är som att du lägger skuld på mig!
Jag berättade som det var att jag tittat efter brevbäraren och inte honom, jag har inte för vana att spana in tonårsgrabbar. Jag påpekade även att han betedde sig otrevligt mot mig och bad honom sluta med det. Killen gav sig inte utan fortsatte att säga samma saker, med det lilla tillägget att jag tydligen tittat anklagande på honom.
En av hans kompisar tog till orda och bad mig gå därifrån, lillkillen fortsatte tjattra men tyvärr har jag glömt vad han sa, det var i alla fall något i stil med att jag anklagade honom för något.
- Varför skulle jag det, svarade jag. Jag har inte sett något och det finns väl ingen tjuv som är så korkad att han ställer sig ett stenkast från brottplatsen och tittar på när offret ringer polisen.
Lillkillen såg ut som han skulle börja koka. Hans ena polare skrattade till men sa sedan åt mig att gå innan det smäller, den tredje killen förblev tyst under hela samtalet.
Jag tackade för mig, bad dem vara lite trevligare mot folk i fortsättningen och gick sedan därifrån. Antagligen kommer jag att ta en annan väg när jag går hem.