En oväntad crossover

Crossovers är ett vanligt förekommande fenomen i (främst) amerikanska serier, genom åren har ett oräkneligt antal figurer från olika serier och förlag stött på varandra. Som barn var jag väldigt förtjust i sådana tilltag. Jag minns fortfarande hur fascinerad jag var av de julalbum där Stålmannen möter Spindelmannen, mina två favorithjältar i samma serie, det var nästan för bra för att vara sant! I tonåren jagade jag runt på loppisar och marknader för att komma över de för mig hett åtråvärda nummer av Gigant där Läderlappen slogs mot Hulken. Spindelmannenn gjorde inhopp i Transformers och serien dök även upp i serien Top Dog som gick som biserie i ALF. Crossovers är sällan bra, oftast blir de ganska konstiga och bisarra, men det är också där som mycket av charmen ligger. Igår fick jag för första gången läsa en crossover som jag aldrig ens hört talas om tidigare, en crossover så oväntad och underlig att den får "Acke möter Punisher" att blekna i jämförelse.
Jag talar förstås om BINKY MÖTER STÅLMANNEN!
Titanen från Krypton gör ett oväntat gästspel i Binky nr 2 1984. För de av er som aldrig hört talas om Binky kan jag, utan att snöa in på detaljer, beskriva den som en slags Ackeklon. "Binky och Stålmannen" är på elva sidor, som upphovsmän anges Albano (text), Goldberg och Scarpelli. Serien börjar med att ett stort monster dyker upp ur ett stort hål i en trottoar. En grupp förbipasserande tittar storögt på. Bland åskådarna finns Binky och hans vän Sylvester. Sylvester är till en början dock mer intresserad av att spana in blonda kvinnor i korta kjolar än avgrundsmonster. När monstret börjar attackera folket inser han att det bästa nog vore att lägga benen på ryggen. Tyvärr verkar det som att alla bra gömställen redan är upptagna. Men då...

...får Sylvester syn på en telefonkiosk. Inuti telefonkiosken befinner sig Clark Kent, i färd med att byta om till sitt alterego Stålmannen. Sylvester tycker att det ser ut som ett bra gömställe och stackarns Clark lyckas inte mer än att lossa på slipsknuten innan telefonkiosken fylls av panikslagna människor.

Nu tar historien plötsligt en oväntad vändning, och jag är faktiskt inte riktigt säker på hur det här går till, på något sätt lyckas Clark Kent sätta sin Stålmannsdräkt på Sylvester och inte på sig själv. Jag har ingen aning om hur man lyckas med något sådant. Åtta personer i en telefonkiosk är visserligen väldigt trångt men någonstans på vägen borde man inse att man gjort ett misstag. Clark lämnar telefonkiosken i superfart, fortfarande ovetande om sitt misstag. Då monstret passerat går de anda ut ur hytten och först nu upptäcker Sylvester att någon bytt kläder på honom. Eftersom Sylvester nu har på sig trikå och mantel tror alla (utom Binky) att han är den riktige Stålis. Under tiden har den riktige Stålmannen insett sitt misstag och rotat fram en reservdräkt. När han återvänder till platsen och ser hur Sylvester bemöts blir han väldigt förvånad och rent utav lite svartsjuk.

Sylvester trivs bra i rollen som Stålman, speciellt trivs han med flickornas beundran. För att inte bli avslöjad som en bedragare (och förlora sina kvinnliga fans) försöker sig Sylvester på det där med brottsbekämpning. Efter en misslyckad dust med juveltjuvar hamnar han plötsligt i klorna på avgrundsbesten som fortfarande sprider skräck i stan. Monstret för honom till ett berg i skogen där Binky och den blonda kvinnan i den korta kjolen sitter sammanbundna med ett rep. Hur de hamnat där framgår inte av historien, kan hända tycker de att det är trevligt att binda fast varandra i naturen? Som tur är dyker Stålmannen upp och gör processen kort med monstret. Sylvester rusar in i en närliggande grotta för att värma sig, han tycker att det blev lite kyligt utan trikå.

Jag är ingen expert på Binky, men ska jag tolka det här som att han bor i en förort till Gotham City?

Musikaler gör livet så mycket bättre!

Idag känner jag mig helt ur form, nedstämd, tjurig och till råga på allt febrig. Då finns det bara ett bot:

När helst jag är i behov av att muntras upp kollar jag på det här. Den indiska Stålmannen gör underverk för mitt humör, det är svårt att vara deppig när man tittar på dansande superhjältar.
Om det trots allt inte skulle hjälpa så finns ju alltid dessa skönsjungande herrar:

Avslutar man sedan med lite sexualupplysning så har man ett glädjepiller som räcker hela dagen:

Fredag = hjältedags!

De som känner mig eller som följt den här bloggen ett tag är säkert bekanta med min förkärlek för barndomens, lite töntigare superhjälteserier. Det fanns en tid då det kändes helt naturligt att Blixten förvandlades till en marionettdocka eller att Stålmannen använde sig av en gigantisk gyllene nyckel för att ta sig in i sin arktiska fästning. Så ser det inte ut längre, dagens superhjältar går i samtalsterapi och pensionsparar. Det är väl i och för sig trevligt det också, men av någon anledning saknar jag ändå de där sanslösa inslagen från förr. Att se folk flyga omkring för egen maskin och jonglera med ångvältar är vardagsmat för mig, det är vansinnet jag vill åt! 

För att få utlopp för denna, min innersta kärlek tänkte jag, (med start idag) lägga upp en ny seriehjälte varje fredag. Hur länge fortsätter jag med det här då? Tja, så länge som jag har roligt och så länge som ni, mina kära läsare uppskattar detta tilltag. 

Eftersom det känns lämpligt att starta med den störste hjälten av dem alla bjuder jag här på alla vår egen Kal-El i en väldigt J.Bone inspirerad version. Den som känner sig manad får gärna komma med förslag om vad jag ska teckna nästa gång. Blir det kanske Zorro, eller Judge Dredd, eller Son Goku, eller Sheena- queen of the jungle eller något helt annat? Det lär vi se nästa vecka.