Ahh... 1987, jag minns det som det vore igår. Satt hemma hos en lekkamrat och tittade på Unga tvåan (för yngre läsare kan jag beskriva det som 80-talets Bobster), plötsligt dyker ett filmklipp med en svärdsvingande muskelknutte upp och programledaren börjar berätta om filmen MASTERS OF THE UNIVERSE som hade sverigepremiär i dagarna. SHIT! En He-manfilm! Kunde det verkligen stämma!? Jag blev så till mig att jag höll på att sätta saften i halsen. Programledarnas sågningar av filmen tjänade ingenting till, jag var övertygad om att det måste vara den bästa film som någonsin gjorts! Min kompis var av precis samma åsikt. Att He-man dessutom spelades av en svensk (Dolph Lundgren), gjorde det hela ännu häftigare, jag har nog aldrig varit så stolt över min nationalitet som då. Vi var tvugna att se filmen, så snabbt som möjligt dessutom! Men här stötte vi på en del problem, filmen visades nämligen inte i lilla Tibro och att åka de två milen in till Skövde för att gå på bio fanns inte på kartan. Besvikkna fick vi nöja oss med serieversionen och de samlarstickers som fanns att tillgå på Pressbyrån. I min fantasi målade jag upp bilder av hur otroligt fantastisk filmen måste vara. Det skulle dröja ända fram till 1991 innan jag fick se filmen och ärligt talat minns jag inte särskilt mycket av mina intryck från den. Allt annat minns jag, hur jag plötsligt hittade filmen på den lokala videobutiken (hjärtat slog ett extra slag i bröstet), hur jag under bilresan hem gång på gång läste texten på baksidan, hur sanlöst tufft omslaget såg ut, men av någon anledning har jag inga minnen från när jag faktiskt såg filmen. Nu, 18 år senare har jag sett filmen igen och vad har jag att säga om den då? Tja, inte så jättemycket, förutom att jag hade ofantligt trevligt när jag såg den. Det kanske inte är världens bästa film men definitivt en av de tuffaste fantasyrullar som någonsin gjorts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar