Wallander och jag

Här om dagen var jag som bekant i Ystad för att agera statist i en polisfilm, en film som med all säkerhet inte kommer att bli särskilt bra. Under min gymnasietid läste jag mängder av deckare under mina många bussresor. Det började med Sjöwall/Wahlöös romaner om ett brott, därefter en stor hög med vältummade Agatha Christiepockets och en hel del annat. I denna litteratur ingick självklart även Henning Mankell, en av sveriges ( i alla fall då) mest bästsäljande författare. Om jag inte läste alla så läste jag i alla fall de flesta av hans romaner. Då tyckte jag bevisligen att böckerna var ett ganska trevligt tidsfördriv, lagom spänning med en del udda inslag. Handlingen i Mankells böcker var ofta så långsökt att jag hade svårt att ta dem på allvar men av någon anledning fortsatte jag ändå att läsa dem. Sedermera tappade jag helt intresset för denna typ av litteratur. Sjöwall/Walöös romaner om ett brott tycker jag fortfarande mycket om (i alla fall de nio första), men av Mankells böcker minns jag egentligen bara de mest bisarra inslagen. Tex att Kurt Wallander vid upprepade tillfällen fick diarré, att hans far fick för sig att klättra upp i Cheopspyramiden, att Wallander låg med en minderårig prostituerad samt (min personliga favorit!) när han bajsar i en papperskorg i ett arkiv i Riga!
Jag tror inte att jag har sett en enda Wallanderfilm sedan Rolf Lassgård kutade runt i Lettland i början av nittiotalet (har dock inget minne av att han någonsin bajsade i filmversionen). I vilket fall som helst har jag inte sett någon av Krister Henrikssons eller Kenneth Branaghs filmer. Här vill jag dock slänga in en liten brasklapp, jag hade faktiskt tänkt se den engelska versionen när den gick på tv nyligen men lyckades helt glömma av den. Kanske hade jag något bättre för mig, (kanske bajsade jag i en papperskorg?).
Jag har ingen aning om hur stor del av Sveriges filmproduktion som utgörs av polisfilm men det borde vara en ganska betydande del. Går man in i en filmbutik ser man hyllmeter av Beck, Wallander, Irene Huss och allt vad de heter. Även om jag personligen är totalt ointresserad av dem så är de tydligen väldigt populära. Jag såg några av Peter Habers tidiga Beckfilmer och blev lika irriterad varje gång, dåligt berättade historier som var ett rent hån mot Sjöwall/Wahlöös karaktärer. Jag utgår ifrån att de övriga filmserierna är ungefär likadana.
Nu vet jag vad ni undrar; varför ställde du upp i en film som du inte har något intresse av att se?
Svaret är mycket enkelt: Det var helt enkelt för fånigt att tacka nej till. Dessutom tyckte jag att det kunde vara intressant att se hur saker och ting går till på en filminspelning, något som visade sig stämma. Jag och min gode vän vän Germund begav oss alltså till Ystad för vad vi såg som en intressant utflykt. Tillsammans med ett fyrtiotal andra statister skulle vi agera bargäster när två av Wallanders kollegor hade ett privat samtal. Jag bestämde mig snabbt för att leka svinig och kåt bargäst och det var ingen som protesterade mot det. I den första scenen stog jag och Germund och snackade skit, sedan gick den kvinnliga skådespelaren förbi oss och min rollfigur (som jag förövrigt döpte till Preben) passade då på att spana in hennes röv. I den andra scenen hade jag och Germund förflyttat oss till bardisken där Preben, som den frikostige person han är, bjöd ett par damer på drinkar. Sverrir Gudnason som spelade någon slags polis gav mig en komplimang för mina ögon som var de blåaste han sett. Jag hoppas verkligen att de tar med det i filmen för det kommer att skänka den en helt ny dimension.
Även om det var en intressant upplevelse tror jag att det bästa är att lämna skådespeleriet åt de som faktiskt vet vad de sysslar med.