Utställningen i Staffanstorp har fått en hel del fin press de senaste dagarna. Idag kan morgonpigga skåningar njuta av en intervju med mig i TV4s lokalnyheter. 

Inslaget kommer även att dyka upp på nätet under dagen. Följ den här LÄNKEN så hittar ni dit.

Fortfarande ingen klarhet i vem den mystiske brevskrivaren kan vara. Så väl Pidde Andersson som Daniel Ahlgren nekar till att det skulle vara någon av dem. Listan över misstänkta blir allt kortare. Kan det månne vara vara den där Radar som brukar kika in på bloggen emellanåt?

Ett mystiskt brev

Igår fick jag ett mytiskt brev med den fysiska postgången. En anonym avsändare har skickat mig en handkolorerad omslagsskiss föreställande den Vandrande vålnaden som iträder sig rollen av grekisk staty. På baksidan av teckningen kan man läsa följande "Omslag - the Phantom - Lakoon - vad tror du? - dramatiskt?". Då det hela saknar avsändare så vet jag inte heller riktigt vad det är meningen att jag ska göra med bilden. Vill den mystiske brevskrivaren att jag ska komma med ett utlåtande eller är det ett förslag på ett omslag jag kan färdigställa till tävlingen? Jag känner inte igen handstilen på vare sig kuvertet eller teckningen, poststämpeln på baksidan är oläsbar så jag har ingen aning om från vilken del av landet den kommer. Det finns ingenting i teckningsstilen som ger mig några ledtrådar heller. Frågan kvarstår, vem är denne mystiske brevskrivare? Min skarpa detektivhjärna säger mig att det är någon som 1. Besitter vissa teckningskunskaper men antagligen inte har det som sitt yrke (då hade jag väl ändå fått en utskrift och inte ett original) 2. Har tillgång till kopiator 3. Personen ifråga har någon typ av vattenfärg/akvarell hemma. Detta innebär att det antagligen rör sig om en hobbytecknare eller en förälder 4. Har en del, åtminstonde grundläggande kunskaper om konsthistoria.

Så vem är det då som gjort skickat mig teckningen? En fågel? Ett plan? Pidde Andersson?

Sommar = Staffanstorps Konsthall

Under de kommande tre veckorna arbetar jag som konstnärlig ledare för en grupp ungdomar i Staffanstorp. Tillsammans ska vi snickra ihop en utställning på temat "Efter katastrofen". För att de ska komma i rätt sinnesstämmning har jag bokat in en del filmvisningar, igår kollade vi på "Mad Max" och idag var det "Barefoot Gen" som gällde. Endera dan ska jag klämma in "Apornas Planet" också. Utställningen går under namnet "Vad händer sen?" och har till och med fått en egen BLOGG där både jag och de medverkande delar med oss av våra tankar.

Den joggande vålnaden

Blev tipsad om att det amerikanska förlaget Moonstone annordnat en tävling där det gäller att göra ett omslag till deras nya Fantomentitel. Då den vandrade vålnaden var en stor favorit under det tidiga 1990-talet kunde jag inte hålla tassarna borta.
Tänkte lägga upp bilden i olika stadier av färdigställande så att alla nyfikna Fantomenentusiaster kan se det växa fram. Det här är dock inte grundskissen (som mötte sitt öde i en tragisk kaffeolycka) utan en clean-up.
Jag kommer att jobba vidare en del på djungeln, vill ha den mer djup och levande. Sedan gäller det att bestämma hur jag ska tuscha den också, då det här är en stil som jag normalt sett inte arbetar i så känns det lite som att lära sig teckna på nytt igen.
Nåja, det får bli som det blir, antagligen lär jag sabba allting i färgläggningen sen.

KUK - ett världsarv

Jäpp, det är faktiskt sant. Unesco har äntligen lagt Kuk på sin världsarvslista, och det var verkligen på tiden om ni frågar mig! Det finns så mycket som vi kan lära oss av Kuk, Kuk är något av det mest fascinerande som finns, och inte nog med det - Kuk är vackert också!
Givetvis snackar jag om fyndlatsen vid Papua i Nya Guinea vad trodde ni egentligen? Kuken?
För de av er som ännu inte bestämt vart ni tänkt tillbringa er semester rekomenderar jag en resa till Kukträsken, skicka mig gärna ett vykort när ni är framme.

Ännu ett visitkortsmotiv

Har fortfarande inte riktigt bestämt mig för hur det nya visitkortet ska se ut.
Vad tror ni, får jag brinna i helvetet om jag använder den här?

När min tid är kommen...

Har ni någon gång funderat över hur ni vill ha er begravning? Det är i alla fall något som jag brukar roa mig med emellanåt, vilken musik som ska spelas, gästernas klädsel och sånt där. Jag är inte helt klar med låtlistan ännu så för den sakens skull hoppas jag att det dröjer ett tag till innan det är dags för mig att lämna jordelivet, men ett par saker har jag dock lyckats komma fram till; 1. Inga religiösa inslag, det skulle bara vara fånigt då det inte finns någon religion i mitt liv. 2. När det är dags för gästerna att vandra runt kistan ska det ske till tonerna av slutmusiken från teveserien "The incredible Hulk" (de där melankoliska pianotonerna ni vet), gärna iförda vida byxor med kavajen slängd över axeln, (Bill Bixby-style).
Nu återstår det bara att lista hur jag vill ha resten av spektaklet. Hm, undrar om det är tillåtet att ha en buktalardocka som leder cermonin?

Coolaste snubben i Tylösand

Igår var jag på en alldeles äkta kändisfest, (inte för att jag kände igen någon men skit samma). Äntligen var det premiär för fotografen Christer Järeslätts utställning Refricater och i egenskap av fotomodell stod jag självklart på VIPlistan.
Under de senaste åren har jag haft det stora nöjet att kunna följa Christers arbete på ett mycket nära håll så jag ville inte missa vernisagen för något i världen. I sällskap med ett par kollegor begav jag mig så av till det mytomspunna Hotel Tylösand för en kväll som sent ska glömmas, (dagen till ära serverade det drinkar med namn som "Arne Anka" och "Socker-Conny"). Utställningen var alldeles strålande men den stora behållningen var för mig när en hipp kille i backslick och snitsig sidenskjorta (vilken antagligen kostar mer än vad jag tjänar på en månad), kom fram till mig för att beröma mig för hur cool jag var, utan tvekan coolast på festen, rent utav coolast i Tylösand. Detta innebär alltså att jag är coolare än Per Gessle, (fast vid närmare eftertanke kanske inte det är så svårt)! Kan det vara så att sommarens trend är grå linnekostyum, röda converse med matchande t-shirt och en sexig mustach som grädde på moset? Kan det vara så att jag har startat en ny trend? Kommer landets alla bratz att överge backsliken till förmån för ostyrigt knullrufs och otrimmade polisonger? Jag har ingen aning om att jag var ett sånt modelejon, man kanske skule lägga ner den här tråkiga gamla bloggen och starta en modeblogg istället...

P.S! Ett längre reportage om utställningen kommer snart att presenteras på Seriestudions blogg

Idag är det stor galapremiär för Slapstick som jag tecknar efter manus av Simon Svensson. Simon är komiker, vilket innebär att han får betalt för att vara rolig. Efter att ha arbetat med såväl radio som tv beslutade han sig för att testa på det här med serier också, och där kom jag in i bilden.
Om ni tycker att serier ska ha ett konstnärligt djup bör ni hålla er så långt ifrån oss som ni bara kan, här är det ordvitsar och fruktskämt för hela slanten!

Vad tycks om illustrationen till mitt nya visitkort?

I udda typers sällskap

Idag är det alltså midsommar, och liksom så många andra hade jag egentligen ingen aning om vad man skulle hitta på för att uppmärksamma denna dag. Min son hade uttryckt önskemål om att besöka Folkets park och delta i de traditionella sång- och danslekarna. För min del var det helt okej, så länge som jag slapp vara med vill säga. Under den tid som han och modern skuttade runt som grodor kring en grönklädd jättefallos strosade jag runt på parkområdet och kollade snett på folk, framför allt folkdansare. För visst är det väl så att folkdansare ser lite lustiga ut, (Jag tror knappast att jag kan vara ensam om denna åsikt)? De ålderdomliga klädesdräkterna har jag väl ingenting emot egentligen, men jag förstår mig inte på de som väljer att kombinera knätofsar och huckle med ett par Ray-Bans. Men hur konstigt detta en må vara så fanns det en man på plats som utklassade allt vad kuf heter. Vi snackar alltså om en kille som gick runt iklädd fotbollströja och kalsonger, han hade inga byxor på sig! Fascinerad som jag är av udda typer så tilbringade jag en stund med att iakta honom på avstånd. Han vandrade runt en del i parken, tittade en stund på folkdansarna, men större delen av tiden ägnade han åt att fråga förbipasserande om de möjligvis hade sett till hans byxor som han hade "råkat tappa utan att märka det". Undrar om någon trodde på honom...

Varför ska man egentligen hålla på och bråka när det finns så mycket bättre saker att göra, (teckna sexiga talibaner till exempel).

Tjoho!

Oj, oj, oj vad jag har jobbat bra idag då. Tre illustrationer på åtta timmar, det är inte så tokigt. Det måste vi fira med en bild på Markis de Sade!

Det är lika bra att jag börjar med en bekännelse; jag är berusad, (det är därför mycket möjligt att detta inlägg kommer att raderas om ungefär åtta timmar)! Min kära sambo återvände nyligen från Prag med en stor flaska Glennfiddich åt mig, berusningen är alltså hennes fel och inte mitt.
De senaste dagarna har jag ägnat åt själavård (där kommer whiskyn in i bilden), efter att ha jobbat dag som natt under vad som känns som en evighet har jag till slut nått en gräns för vad jag klarar av. I torsdags morse drabbades jag av ett plötsligt anfall av självinsikt, vilket ledde till att jag lämnade min arbetsplats redan efter en halvtimma för att bege mig ner till Kallbadhuset vid Ribbersborg. Kallbadhuset är ett helt fantastiskt ställe eftersom det är fullkomligt omöjligt att känna sig stressad där, (tro mig, jag har försökt). Efter att ha tillbringat en och en halv timma, sovandes, i bara mässingen, på en flotte, ute till havs, (följt av ett underbart bastubad) var det således dags att börja jobba: Just denna dag var det storyboarding som gällde. Under sextio minuter satt jag på ett filmbolag och gjorde lösa skisser för en reklamfilm, sedan var det dags att gå hem. Antagligen var detta den kortaste arbetsdagen i mitt (yrkes-)livs historia. Inspirerad av denna minst sagt slappa arbetsdag beslöt jag att ta ledigt under nationaldagen, såväl som resten av helgen. Såväl fredagen som lördagen tillbringade jag tillsammans med den käre sonen. Vi tog en promenad på sex timmar och besökte så många av stadens lekplatser som vi bara kunde, byggde barkbåtar, åt konstig mat, utfodrade smutsiga änder och hungriga uteliggare. Lite senare under lördagen, då jag inte trodde att livet inte kunde bli mycket bättre, skickade min flickvän iväg mig på bio eftersom hon tyckte att jag behövde göra något för mig själv. Den nya Indiana Jones-filmen var till och med sämmre än vad jag fruktat, men inte ens detta lyckades ta kål på mitt goda humör, (även om jag sörjer för hur man lyckats kastrera den störste filmhjälten genom tiderna). Näst vecka lär jag säkert drabbas av aids eller möjliogtvis skattmasarnas vrede, det finns inte en chans att man kan ha det så bra som jag har just nu.

Högaktningsfulla hälsningar till de fåtal läsare jag har, kom ihåg att jag älskar er (ni får till och med skriva det på era visitkort).
/
Jimmy Wallin

(som nu har svårt att hålla reda på hur många glas han avnjutit denna söndagnatt)