Årets julkort del 2

Fick ut det på julaftons morgon men missade helt att lägga ut det på bloggen,,,

Årets julkort

En trevlig sak så här års är ju alla julkort man får... eller (som i mitt fall), gör. Det brukar bli en del.
I vanlig ordning har jag gjort ett För Svenskt Seriearkiv. Nu ska jag bara försöka hinna få färdigt mitt eget också. Förra året skickade jag ut det på självaste dopparedagen. Förhoppningsvis kommer det lite tidigare i år.

Lästips i vintermörkret

Jag är sjuk. Förkyld, febrig och allmänt sunkig. I och för sig är det inget livshotande men det är inte utan att jag tycker lite synd om mig själv. Egentligen borde jag ligga hemma och sova men det har jag inte tid med.
Om jag hade haft tid att vila upp mig hade jag passat på att läsa TIVOLI MED VÄNNER nr 11 2010 och ROCKY Magasin nr 8 2010, två tidningar som jag medverkar i denna månad. Känner någon annan för att bekanta sig med tidningarna så finns de ute i handeln just nu.
Nu ska jag käka ipren och återvända till mina deadlines.

I en mästares sällskap

Igår var det medlemsmöte för Svenska Tecknare och Illustratörcentrum, två föreningar som båda spelar mycket stor roll i mitt yrkesliv. Tillsammans med mina goda vänner och kollegor Johanna Kristiansson och Andreas Qassim vandrade jag ner mot mötet på Form & Designcenter. Efter att ha fått en genomgång om de båda föreningarnas aktiviteter var det dags för Per Åhlin och Pelles Svensson från Pennfilm att prata om den pågående utställningen. EN BIT AV MIG är en alldeles underbar utställning med material från Pennfilms fantastiska filmproduktion.
Andreas tyckte att vi skulle ta tillfället i akt och låta oss fotograferas tillsammans med mästaren, något som varken jag, Johanna eller Per var sena att gå med på.
För drygt två och ett halvt år sedan besökte jag Pennfilm och fick då en rundvandring av Per, (något som jag skrivit om HÄR). Jag trodde faktiskt inte att Per skulle komma ihåg mig men det gjorde han, vilket gjorde mig lite glad.

Utställningen pågår fram till den 9 Januari, läs mer om den HÄR.

Imorgon...

...blir det något alldeles extra i Karl-Alfreds julkalender.

Idag är jag fånig

Funderar på allvar på att ringa upp en jurist och diskutera julstämningar...

Antagligen får man vända sig till en jurist i Göteborgstrakten för att det ska uppskattas.

En rykande färsk julkalender

För att skapa lite extra julstämning har jag dragit igång en julkalender på Karl-Alfredbloggen Några av Sveriges skickligaste serietecknare kommer att medverka. Klicka genast iväg dit och beundra dagens mästerverk av Jonas Darnell.

Saker ni inte visste om mig nr 346:

En gång i tiden hade jag en kort (men actionspäckad) karriär som polis.

Foto: Linus Wilk 1999

Hör och Häpna nr 1

Den enda skvallertidningen du behöver!

En digital favorit

En av mina favoritplatser på internet är utan tvekan bloggen Covered, en riktigt ambitiös sak som drivs av tecknaren Robert Goodin. Konceptet är mycket enkelt; serieälskande tecknare gör sina egna tolkningar av existerande serietidningsomslag. Ett nytt bidrag presenteras varje dag, året om. Hela sidan genomsyras av skaparglädje och kreativitet, själv bruakr ajg alltid börja min arbetsdag genom att kolla in dagens omslag. Själv har jag sett till att dra mitt strå till stacken. Hittills har jag haft med tre olika bidrag, det senaste publicerades i tisdags och kan beskådas HÄR.

2009 i bilder - del 1.

Genom åren har jag sett ett oräkneligt antal fula tatueringar, men något av det mest smaklösa är utan tvekan det här. Killen stod framför mig och mina kompisar när vi såg Motörhead på Roskildefestivalen i sommras. Jag kunde knappt tro mina ögon!


En rad frågor dyker genast upp i mitt huvud.
Var han vid sina sinnens full bruk när han fattade beslutet att tatuera in en streckgubbe med diare över hela ruggen? Finns det verkligen någon tatuerare med självaktning som går med på att göra något sånt här? Vad tyckte hans mamma om det hela?

P.S! Turbonegro-tatueringen på hans vad kan betyda att killen är norrman, (ni får dra era egna slutsatser om detta).

På filmfronten (nästan) intet nytt

Smurferna ser rätt skumma ut, mina förväntningar på den här filmen är minst sagt låga, trots Hank Azaria som Gargamel. Faktum är att jag blir lite smådeppig över att se hur filmbolaget misshandlar mina blåhudade barndomsvänner.

Jag får väl glädja mig med att Dredd ser betydligt mer lovande ut. Karl Urban känns som ett bra val i titelrollen. Å andra sidan behöver inte det betyda något, Josh Brolin kändes klockren som Jonah Hex men filmen var rätt bedrövlig.

Ständigt dessa självporträtt

När man som jag (och väldigt många andra) jobbar med att producera bilder för tryck händer det emellanåt att kunder ber om ett självporträtt att publicera i samband med någonting som man gjort. Nu senast var det barntidningen Tivoli som ville ha med porträtt av de medverkande i sitt julnummer. Eftersom få av mina självporträtt lämpar sig för barnaögon gjorde jag ett nytt.

Rykande färskt från ritbordet

Har precis färdigställt ett gäng bilder åt Rockymagasinet, vet inte vilket nummer det är för men jag hojtar till så snart som det finns ute i affärerna.

What I want for christmas...

... is apes!

Om någon nu skulle ha lust att göra mig glad så vet ni vad som gäller.

Skäggigt värre

Påfallande många av mina herrbekanta stoltserar med skägg av olika former. Ingen av dem är dock lika hårig som studiokollegan Robin (Johanna Kristansson undantagen). Jag gillar skägg, har alltid haft ett gott förhållande till ansiktsbehåring. När jag var liten hade min far en ståtlig mustasch av Burt Reynoldskaraktär, jag minns den som mycket imponerande. Denna mustasch försvann midsommaren 1984. Jag var fyra år gammal och förstod inte riktigt vad som hänt med farsgubben, det var ju något som inte riktigt stämde med hans ansikte. Vi for iväg ut på den västgötska landsbyggden för att fira traditionsenlig midsommar vid ett torp som en av mina morbröder hyrde. När vi steg ur bilen kom en av mina äldre kusiner fram och hälsade. Min far fick då en fråga om vart han gjort av mustaschen. han strök sin slätrakade överläpp och svarade att den låg hemma i byrålådan.
Jag tog detta påstående på fullaste allvar och började rota igenom byrålådorna så snart som vi kom hem. Men hur jag än letade så kunde jag inte hitta någon mustasch. Det enda mina spaningar ledde till var att jag lyckades irritera min mor genom att åstadkomma en fruktansvärd oreda i hennes tidigare så prydligt städade byrålådor. Efter att operation mustaschletande misslyckats gjorde jag mitt bästa för att försöka övertala min far om att låta mustaschen växa ut igen, men det hjälpte inte. Hans ansikte har varit mustaschlöst sedan dess.
Jag gjorde själv misstaget att raka av mig mustaschen förra vintern, något som jag genast ångrade.

När vi ändå är inne på tema skägg så kan jag passa på att berätta att jag under gårdagen besökte Åke Cato i dennes hem. Vad gjorde jag då där? Ja, det ska ni snart få bli varse...

Nu är den här

Hämtade precis boken med den långa titeln från förlaget. Om ni är nyfikna på den (vilket ni är) så lägger ni genast in en beställning (vilket ni gör) på lämplig webbbsida eller lokala bokhandlare (ni väljer själva vilket alternativ som passar er bäst).

Mumin enligt Jimmy

Den senaste tiden har jag fått äran att tolka två av allra största mina idoler. Förra månaden illustrerade jag som bekant en bok om Cornelis och nu har jag även gett mig på Tove Jansson. Den här gången rör det sig dock inte om någon bok utan om ett bidrag till Anthony Vukojevich fantastiska blogg Repaneled. Jag har helt enkelt lekt med illustrator och tecknat om en existerande serieruta. Tyvärr har jag inte tillgång till Tove originalruta på engelska, den borde finans med i den fjärde samlingsvolymen från Drawn & Quarterly. Om någon av er råkar ha den i sin ägo får ni gärna skicka över en scanning av rutan.

Man kan aldrig få för mycket Cornelis

Nu var det oroväckande längesedan som jag hade tid att uppdatera bloggen. Idag kan jag dock inte hålla tassarna borta. Om någon nu skulle ha missat det så är det idag alltså årsdagen för Cornelis Vreeswijks bortgång, detta uppmärksammas inte minst genom Amir Chamdins film Cornelis som har premiär idag. På måndag anländer Kalle Linds bok Hej bröder lyssna nu till min historia! : Personligt om Cornelis sångvärld från tryckeriet.
För att hedra den mästerlige musikanten bjussar jag på en ännu en av mina illustrationer från boken, filmen ska jag se nästa vecka. Nu ska jag lyssna på Ballad om en gammal knarkare, jag rekomenderar er att göra detsamma.

En liten teaser från en grej jag jobbat med idag...

Har precis färdigställt ett gäng illustrationer till en bok om en av mina absoluta favoritartister - Cornelis Vreeswijk.
Boken är skriven Kalle Lind och om allt går som det ska så borde boken finans ute i affärerna lagom till premiären för filmen om den den holländske stockholmaren.

En filosofisk, demokratisk och populistisk illustration

När jag i morse åt frukost med min kära hyresvärd Thomas Lunderquist på Lokatt media passade han på att fråga om jag hade möjlighet att göra en illustration åt radioprogrammet Filosofiska rummet som han är producent för. Nu kanske ni tycker att det här med illustrationer till radioprogram låter lite underligt men givetvis rör det sig om en bild till programmets hemsida. Klicka HÄR
för att se illustrationen i sitt rätta sammanhang.
Programmet sänds i P1 nu på söndag, (alltså 17 oktober 2010) kl 17:03.

Idag är första dagen i resten av ditt liv...

Första arbetsdagen i nya studion, det känns väldigt bra.

Mitt emot mig sitter Johanna Kristiansson djupt försjunken i såväl deadlines som facebookuppdateringar. Till skilnad från mig har hon redan hunnit göra sig ordentligt hemmastad i lokalen.

En av de roligaste sakerna med det här stället är det rika djurlivet, det var alldeles för lite hundar i Seriestudion.

En fredagslåt

Är lite slö just nu, har slitit som ett djur hela veckan.
Idag tar jag mig dock tid att hedra den saligt insomnade femtioöringens minne genom att lyssna på denna upptagning med Cornelis från 1986.

Lite hångelbilder

Det har varit lite segt på bloggfronten den senaste veckorna, jag håller som bäst på att städa upp efter fem stökiga år i Seriestudion och det tar rätt mycket tid i anspråk. Större delen av mina prylar är nu flyttade till Lokatt Medias lokaler på Norra Skolgatan och det känns väldigt bra, jag behöver verkligen ett miljöombyte. När jag som bäst höll på att städa igenom mina tillhörigheter hittade jag en mapp som jag inte öppnat på över sex år. I denna mapp låg en del skisser som jag glömt av, några skämtteckningar som faktiskt var rätt roliga, samt en teckning där jag kysser en annan man.


Bilden kommer från den allra första studio som jag någonsin satt i och väckte en hel del minnen till livs. 2003-2004 gick jag andra året på Serietecknarskolan i Malmö. Jag delade då studio med Lovisa Witt, Malin Biller och Kalle Bjelkefeldt, (det är den sistnämnde som utbyter saliv med mig på bilden). Jag har helt glömt varför vi gjorde teckningen men jag tror att det rörde sig om ett skämt av något slag. Hur som helst så satte jag och Kalle upp den färdiga teckningen på studiodörren. Dagen efter fick den sällskap av Malin och Lovisa som låtit sig inspirerats och gjort en egen hångelbild.



När vårterminen gick mot sitt slut passade jag på att lägga beslag på bilderna och har nog inte tittat på dem sedan dess.
Det irriterar mig att jag inte kan komma på det ursprungliga syftet med bilden, nu lär jag tillbringa alldeles för mycket tid med att tänka på det...

Bokmässetipset

Då var det dags att bege sig av till bokmässa igen, det blir faktiskt mitt tionde år på raken.
Jag kommer att medverka i ett seriebattle kl 17.00 på lördag, sånt brukar bli rätt kul.

Den bok jag ser fram emot mest under mässan är utan tvekan Jan Andersson av min mästerlige vän och kollega Samuel Larsson. Hans eminenta strippserie är något av det roligaste och mänskligaste jag sett på mycket, mycket länge. Köp den ni också. Boken ges ut av Tegebjer&Ekholm och Samuel kommer att finnas på plats fredag-lördag för signering.

En annan bok som fyller mig av habegär är Fantomen - från lila vålnad till blågul hjälte, en hyllningsbok till den jubilerande vålnaden. Media har uppmärksammat Fredrik Reinfeldts medverkan men själv är jag betydligt mer nyfiken på Jonas Gardells text. I boken medverkar (utöver en rad andra personer) även min nyligen bortgångne kollega Oskar Forsgren. Oskar är även aktuell med Optimal Press senaste serieantologi Allt för konsten där han tecknat serien Handikappad efter manus av Patrik Stigzelius.

Nu är den här, på en blogg nära dig!

Det har varit lite tyst på bloggen den senaste veckan, något som beror på att jag fått för mig att starta ännu en blogg. När Karl-Alfred för något år sedan plötsligt blev fri från upphovsrätt fick jag en idé om att göra en egen serie med den enögde sjömannen.
Karl-Alfred har alltid legat mig varmt om hjärtat så tanken på att göra en egen serie tilltalade mig verkligen. Under lång tågresa skrev jag ett för mig ovanligt utförligt manusutkasst där jag placerade min favoritsjöman i en av mina favoritfilmer (den som är det minsta filmintresserad kommer snabbt att lista ut vilken film det rör sig om). På resan tillbaka gick jag igenom mitt manus, finslipade dialogen och skissade upp så gott som hela serien. Sedan han jag inte mycket mer än att stiga av tåget innan jag plötsligt blev överrumplad av jobb, ofantliga mängder av jobb, mer jobb än jag någonsin stött på tidigare. Karl-Alfred fick finna sig i att ge plats för frilansuppdragen. Han låg där i byrålådan i flera månader och stirrade på sig med enögd blick. Ibland gav han mig små syrliga frågor i stil med "nu e de väl ändå dags att göra färdigt den där serien?" eller "Johan Wanloo har minsann gjort en Karl-Alfredserie till tidningen Larson, när ska du göra färdigt din?"
Till slut gav jag efter för hans tjat och började använda serien som uppvärmning, varje gång som tillfälle gavs tuschade jag en ruta här och en ruta där. Nu har jag plötsligt kommit en bra bit på vägen och det är äntligen dags att visa upp serien för omvärlden.

Klicka HÄR för att läsa den första delen, en engelskspråkig version kommer längre fram.
Hör gärna av er med era synpunkter på serien, jag har hållit det här projektet ganska hemligt och inte visat det för någon tidigare. Det är inte utan att man är lite nervös för vad folk ska tycka.

Sådana här lappar satt upptejpade runt hela Staffanstorp förra sommaren. Första gången jag såg den trodde jag nästan att det var ett skämt. Visst är det tråkigt när husdjur försvinner, men hur i hela friden lyckas en sköldpadda springa sin väg?

Igår gick jag igen en rad gamla fotomappar och hittade då den här bilden. Eftersom det varit alldeles för lite snusk på bloggen den senaste tiden tänkte jag att den kanske kunde vara till glädje för mina läsare.
Fotot är taget vid ett besök på en utställning med Gotlib i Bryssel för vad som gissningsvis är fyra år sedan.

Foto: Fredrik Strömberg

En del av er kanske har sett den här förut men det skiter jag i.
Här har vi alltså en norsk, animerad bioreklam för Fantomen. Jag vet inte hur den mottogs på 1980talet men JAG hade i alla fall rusat direkt från biografen till närmsta tidningskiosk.

Två Ohyggliga strippar från byrålådans mörkaste hörn

Håller som bäst på att gå igenom gamla strippar med "De Ohyggliga" som jag och Axel gjorde för några år sedan. Under den tid som vi arbetade med serien gjorde vi ca 200strippar samt en följetong i söndagsformat som i stort sett ingen har läst. Tyvärr lyckades vi aldrig få in den någonstans, något som vår kära agent gör sitt bästa för att ändra på. Om man nu inte räknar serietävlingen i Aftonbladet Plus då, (men det gör jag inte). Zombiesplatter kanske inte gör sig så bra i morgontidningar när allt kommer omkring. Jag har inte läst stripparna på nästan tre år så det är rätt intressant att ta del av dem igen, det känns som att man ser dem med nya ögon. Det finns en del saker att justera, framför allt vad gäller mina texter. Jag kommer att gå igenom dialogen och ändra vissa saker. Först och främst kommer jag att förkorta meningar, en del pratbubblor är fullkomligen sprängfyllda med text, det känns nästan som att de är hämtade från Blake & Mortimer.

De Ohyggliga är syndikerade av Birchfield Comics

Shrek Wallin

När den första Shrekfilmen hade premiär fick jag en rad kommentarer om att jag och det älskvärda träskmonstret utseendemässigt liknade varandra (möjligtvis kan jag hålla med om att vi har likadana näsor). Kommentarerna kom från kompisar, flickvännen och främlingar på krogen, det blev rent utav lite jobbigt. När jag anlade skägg upphörde liknelserna, i alla fall ända tills jag för någon månad sedan såg den fjärde filmen. Då var det plötsligt jag själv som gjorde jämförelser oss emellan, fast det rörde i och för sig trollet sinnesstämning och inte våra eventuella fysiska likheter. Jag vet inte vad ni tycker om vår eventuella likhet men här är i alla ett snabbt porträtt av mig själv som träsktroll.

En oväntad crossover

Crossovers är ett vanligt förekommande fenomen i (främst) amerikanska serier, genom åren har ett oräkneligt antal figurer från olika serier och förlag stött på varandra. Som barn var jag väldigt förtjust i sådana tilltag. Jag minns fortfarande hur fascinerad jag var av de julalbum där Stålmannen möter Spindelmannen, mina två favorithjältar i samma serie, det var nästan för bra för att vara sant! I tonåren jagade jag runt på loppisar och marknader för att komma över de för mig hett åtråvärda nummer av Gigant där Läderlappen slogs mot Hulken. Spindelmannenn gjorde inhopp i Transformers och serien dök även upp i serien Top Dog som gick som biserie i ALF. Crossovers är sällan bra, oftast blir de ganska konstiga och bisarra, men det är också där som mycket av charmen ligger. Igår fick jag för första gången läsa en crossover som jag aldrig ens hört talas om tidigare, en crossover så oväntad och underlig att den får "Acke möter Punisher" att blekna i jämförelse.
Jag talar förstås om BINKY MÖTER STÅLMANNEN!
Titanen från Krypton gör ett oväntat gästspel i Binky nr 2 1984. För de av er som aldrig hört talas om Binky kan jag, utan att snöa in på detaljer, beskriva den som en slags Ackeklon. "Binky och Stålmannen" är på elva sidor, som upphovsmän anges Albano (text), Goldberg och Scarpelli. Serien börjar med att ett stort monster dyker upp ur ett stort hål i en trottoar. En grupp förbipasserande tittar storögt på. Bland åskådarna finns Binky och hans vän Sylvester. Sylvester är till en början dock mer intresserad av att spana in blonda kvinnor i korta kjolar än avgrundsmonster. När monstret börjar attackera folket inser han att det bästa nog vore att lägga benen på ryggen. Tyvärr verkar det som att alla bra gömställen redan är upptagna. Men då...

...får Sylvester syn på en telefonkiosk. Inuti telefonkiosken befinner sig Clark Kent, i färd med att byta om till sitt alterego Stålmannen. Sylvester tycker att det ser ut som ett bra gömställe och stackarns Clark lyckas inte mer än att lossa på slipsknuten innan telefonkiosken fylls av panikslagna människor.

Nu tar historien plötsligt en oväntad vändning, och jag är faktiskt inte riktigt säker på hur det här går till, på något sätt lyckas Clark Kent sätta sin Stålmannsdräkt på Sylvester och inte på sig själv. Jag har ingen aning om hur man lyckas med något sådant. Åtta personer i en telefonkiosk är visserligen väldigt trångt men någonstans på vägen borde man inse att man gjort ett misstag. Clark lämnar telefonkiosken i superfart, fortfarande ovetande om sitt misstag. Då monstret passerat går de anda ut ur hytten och först nu upptäcker Sylvester att någon bytt kläder på honom. Eftersom Sylvester nu har på sig trikå och mantel tror alla (utom Binky) att han är den riktige Stålis. Under tiden har den riktige Stålmannen insett sitt misstag och rotat fram en reservdräkt. När han återvänder till platsen och ser hur Sylvester bemöts blir han väldigt förvånad och rent utav lite svartsjuk.

Sylvester trivs bra i rollen som Stålman, speciellt trivs han med flickornas beundran. För att inte bli avslöjad som en bedragare (och förlora sina kvinnliga fans) försöker sig Sylvester på det där med brottsbekämpning. Efter en misslyckad dust med juveltjuvar hamnar han plötsligt i klorna på avgrundsbesten som fortfarande sprider skräck i stan. Monstret för honom till ett berg i skogen där Binky och den blonda kvinnan i den korta kjolen sitter sammanbundna med ett rep. Hur de hamnat där framgår inte av historien, kan hända tycker de att det är trevligt att binda fast varandra i naturen? Som tur är dyker Stålmannen upp och gör processen kort med monstret. Sylvester rusar in i en närliggande grotta för att värma sig, han tycker att det blev lite kyligt utan trikå.

Jag är ingen expert på Binky, men ska jag tolka det här som att han bor i en förort till Gotham City?

Ännu en Arnold

Min samling av Hans Arnold-illustrationer har fått tillökning igen. Denna exlibris av okänt ursprung ropade jag in på en auktion här om dagen. Kombinationen "blodtörstig dinosaurie och gullig katt" känns väldigt passande för mig, jag har ju både katt och dinosaruie hemma! Tyvärr har jag inga uppgifter om teckningen, Svenska auktionsfirmor har så gott som aldrig någon information om var olika teckningar publicerats eller varifrån de kommer. Det är möjligt att det rör sig om en beställning från en privatperson, men det finn en liten detalj som talar mot detta. Då personnamn saknas tror jag snarare att det är någon form av förtryckta exlibriskort där köparna själva får skriva in sitt namn, liknande de som fanns i Sagas ungdomsböcker under 1960-talet. Om någon tycker sig känna igen bilden får ni gärna höra av er.

Mer uppdaterad skåpmat

Ursprungligen en skiss jag gjorde en sommarkväll 1999, tänk att det skulle ta elva år innan den färdigställdes.

Ett gammalt skämt i ny förpackning

Någon som har en bra engelsk översättning på "självbefläckelse"?

Ett lästips det smäller om!

Idag har min käre vän och kollega Johan Wanloo stor premiär för sin webbserie Rock Mannlyfist!
Klicka HÄR för att läsa första delen och se sedan till att besöka sidan varje måndag för att ta del av fortsättningen.

Får ni inte nog av Johan Wanloo kan ni läsa en rykande färsk intervju med honom HÄR.Intervjun är, precis som serien, på engelska och Pidde står för intervjuandet.

Johan har dessutom skrivit en kampsportsosande gästkrönika på Shazam.se, HÄR kan ni läsa den.

Stål-Långben returns

Jag hade lite svårt att komma igång med arbetet igår och gjorde då den här som ren uppvärmning. Det är någonting med Stål-Långben som alltid har tilltalat mig. Jag vet inte om det beror på trikån, den unika flygstilen eller det faktum att han får sina krafter från de ståljordnötter som han förvarar i hatten.

Sagan om Mäster Arnold och den erotiska limericken

Sedan barndomen har jag (likt så många andra) varit enormt fascinerad av Hans Arnolds surealistiska bildvärld. Det är få illustratörer som haft så stor mental inverkan på mig som just Arnold. Vid barndomens biblioteksbesök plockade jag alltid åt mig böcker med just Arnoldillustrationer, oftast sket jag fullständigt i själva boken, det var bilderna jag ville bekanta mig med.

När jag var nitton skolkade jag från skolan och tog tåget till Göteborg för att besöka en stor Arnoldutställning i Västra Frölunda. Jag hade sett original av honom tidigare men det här var första gången som jag besökte en separatutställning med hans verk. Jag var fullständigt tagen, det kändes som att hjärnan skulle explodera av alla intryck. Jag återvände från Göteborg samma kväll, nu som stolt och lycklig ägare av ett alldeles eget verk signerat Hans Arnold. Elva år senare har jag sett en rad olika olika utställningar och samlingen av original och konsttryck har ökat i storlek. Det senaste inköpet gjorde jag från Seriegalleriet för bara någon vecka sedan.



Det finns tre saker som jag tycker är utmärkande för Arnold: Skräck, sagor och erotik. Skräck och sagomotiv har jag flera stycken men just erotiken har lyst med sin frånvaro i samlingen. När jag hämtat ut paketet från posten märkte jag att det satt en lapp tejpad på baksidan av panån:



En snuskig limrick! Var kan den här komma ifrån? Kan det röra sig om en illustration från någon herrtidning? Om någon där ute i cyberrymden tror sig ha en aning eller runt utav äger den publikation där bilden finns publicerad får ni gärna höra av er.

Jag har förlorat hoppet om mänskligheten - En gång till!

Idag begav jag mig mot studion ganska sent. När jag närmade mig Mazettihuset upptäckte jag ett frankerat kuvert som låg slängt på trottoaren, en bit bort låg ett till och ett till och ett till etc. Längre bort såg jag en postcykel som stod parkerad utanför en byggnad, breven borde rimligtvis komma därifrån. Jag samlade ihop de utspridda försändelserna och gick bort mot cykeln, döm om min förvåning när jag upptäckte att det låg en inplastad dvdutgåva av Julie & Julia ovanpå en av sadelväskorna. Något skumt var i görningen. Då ingen brevbärare syntes till lade jag ner alla kuvert i en av väskorna. Skulle jag stanna kvar och vänta på brevbäraren? Nej det hade jag inte tid med, jag borde ha varit i studion för flera timmar sedan. En brevbärare borde väl i vilket fall som helst märka om något inte stod rätt till med posten, eller hur? Jag fortsatte alltså promenaden mot min arbetsplats. När jag gått ungefär femtio meter vände jag mig om och såg då att brevbäraren kommit ut från byggnaden, han stod lutad över sadelväskorna och pratade i telefon. Jag tyckte att det var lika bra att prata med honom, vände på klacken och gick tillbaka längs samma gata. Han hade mycket riktigt märkt att någon varit och rotat i väskorna, det var tydligen en del post som saknades. Filmen kom från ett paket från Home Entertainment, han visade mig den uppbrutna kartongen. Enligt följesedeln skulle även Inglourious Basterds ligga i samma paket, men den rafflande Tarantinorullen lyste med sin frånvaro. Tydligen hade postrånaren tagit sig tid att sortera sitt byte innan han la benen på ryggen. Jag visade vart jag lagt de kuvert som jag plockat upp och fick ett tack från brevbäraren. Nu var det hög tid för mig att återuppta min försenade promenad, trodde jag i alla fall. Jag han väl inte mer än 30 meter innan jag hejdades av en röst.
- Sluta glo på mig!
Tre killar i 16årsåldern dök upp från en trappuppgång, det var den minste av dem som tilltalat mig. Jag blev konfunderad och frågade vad han menade.
-Du glor konstigt på mig, sluta med det!
Jag förklarade (fortfarande konfunderad men med viss irritation i rösten) att jag aldrig sett honom förut.
- Du vände dig om! Du tittade på mig, det är som att du lägger skuld på mig!
Jag berättade som det var att jag tittat efter brevbäraren och inte honom, jag har inte för vana att spana in tonårsgrabbar. Jag påpekade även att han betedde sig otrevligt mot mig och bad honom sluta med det. Killen gav sig inte utan fortsatte att säga samma saker, med det lilla tillägget att jag tydligen tittat anklagande på honom.
En av hans kompisar tog till orda och bad mig gå därifrån, lillkillen fortsatte tjattra men tyvärr har jag glömt vad han sa, det var i alla fall något i stil med att jag anklagade honom för något.
- Varför skulle jag det, svarade jag. Jag har inte sett något och det finns väl ingen tjuv som är så korkad att han ställer sig ett stenkast från brottplatsen och tittar på när offret ringer polisen.
Lillkillen såg ut som han skulle börja koka. Hans ena polare skrattade till men sa sedan åt mig att gå innan det smäller, den tredje killen förblev tyst under hela samtalet.
Jag tackade för mig, bad dem vara lite trevligare mot folk i fortsättningen och gick sedan därifrån. Antagligen kommer jag att ta en annan väg när jag går hem.

Dags för ny studio

Efter ganska precis fem år i Seriestudion har jag sagt upp min plats. Jag och min kollega Johanna har blivit erbjudna en plats i en annan studio och kommer att flytta in där under hösten. Jag har haft en bra tid i Kulturhuset Mazetti men fem år är trots allt en ganska lång tid, både jag och Johanna känner att det är dags för lite miljöombyte. Om någon skulle vara intresserad av att överta min plats i Seriestudion får ni gärna höra av er.

Lite skönt nördig fredagsmusik

Behöver du höja stämningen på firmafesten eller bara liva upp vardagen lite grand? Då rekommenderar jag dig att dansa loss till Nobody loves the Hulk med Traits.

Youtube

Megaupload

Mer Scooby Doo!

Eftersom ni verkade uppskatta min förra Scoobysida kommer här en till, denna gång efter eget manus.

Storyn är egentligen rätt banal: Shaggy och Scooby besöker en matbutik och fyller vagnen, kassören säger något i stil med att "Jasså, det är till att storhandla idag" varpå Shaggy chockar honom med svaret "Storhandla? Nej, vi var bara sugna på ett litet mellanmål".
Om jag inte missminer mig så finns det även en tuschad variant någonstans i gömmorna.

Det finns dagar då jag lämnar den digitala djungeln och gör en riktig teckning, precis som en vanlig man

Gammalt Jimmyordspråk

Direkt från byrålådan

Igår gjorde jag en ordentlig röjning i den låda där jag förvarar mina arbeten. Fem år i studion har resulterat i en rejäl hög med teckningar, det gick knappt att öppna lådan. Med andra ord var det hög tid att gå igenom det hela och rensa bort skräpet. Det kändes lite underligt när jag satt där på golvet omringad av teckningar, en del saker hade jag fullständigt glömt bort, andra kändes det som jag tecknade igår. Jag kom ihåg precis vilken sinnestämning jag var i när jag jobbade med vissa bilder, vilken musik jag lyssnat på etc. Det dök upp en hel del material som säkerligen kommer att leta sig ut på bloggen i sinom tid, vi börjar med den här lilla rariteten; En av mina provsidor för Scooby Doo!

För 3-4 år sedan, (på den tiden då vi hade mer än ett stort serietidningsförlag i Sverige) planerade man att börja licensproducera Scooby för den europeiska marknaden. Jag hörde talas om detta genom en gammal kompis som tipsade mig om att en av våra gemensamma vänner ansvarade för produktionen. Jag ringde upp och lyckades på något sätt övertyga honom om att jag var född till att teckna just Scooby. Jag fick ett testmanus och styleguides skickade till mig, sedan satte jag igång att skissa på mina barndomshjältar mellan mina andra frilansuppdrag. När jag väl var färdig (jag kan tillägga att de andra uppdragen drog ut rejält på tiden) skickades skisserna vidare till Warner Brothers i USA. Mina arbetsprover godkändes och sedan... ...hände ingenting. Jag vet inte riktig vad som skedde men det verkade inte bli något Scooby för mig. Min redaktörskompis hade bytt jobb så han hade heller ingen aning om vad som hänt på den fronten, allt var som ett stort frågetecken. I efterhand är jag fortfarande lite besviken över att det inte blev mer av Mysteriegänget för min del, det hade varit kul att tillbringa några år i deras sällskap.

Månadens tidningsrunda del 2

Jag vet inte varför men på något sätt har jag lyckats glömma av det här, i Agent X9 nr 9 2010 har jag bidragit med en illustration av Agent Corrigan. Tanken är att jag i framtida nummer ska presentera olika agenter och detektiver från film, litteratur och serier. Denna gång har texten skrivits av min käre vän Germund von Wowern. I framtiden kommer jag att skriva texterna själv men eventuellt kommer det att dyka upp en del gästskribenter.
Så vad väntar ni på? Spring genast till närmsta tidningsställ och införskaffa ett exemplar av tidningen. Som en extra bonus får ni även ett gäng läckra kylskåpsmagneter med Modesty Blaise.